Vår skribent Maria Trejling skriver om hur litteraturen tidigare skildrat sex och osedlighet, och hur dessa verk togs emot av sin samtid. 

Imorgon släpps Grey, den fjärde delen i EL James romanserie Femtio nyanser, på engelska. Om det alls noteras på tidningarnas kultursidor kommer det sannolikt att vara i samband med en diskussion om James bristfälliga språk och berättarteknik, eller frågan om huruvida BDSM faktiskt leder till kvinnlig sexuell frigörelse. Få kommer dock att ifrågasätta sedligheten i James sexskildringar och tanken på att de borde censureras har knappast slagit någon. Att James tillåts skriva som hon gör är dock relativt nytt i västvärlden. Hennes ofta mer litterärt skickliga föregångare har varit tvungna att tåla såväl allmänhetens avsmak som utdragna rättegångar i kampen om rätten att publicera sina verk.

E-L-James-fifty-shades-trilogy-31075089-960-640

EL James och den nya boken Grey. Foto: Press

I Frankrike, som ofta varit mer tillåtande än sina grannländer när det gäller litteratur och sexualmoral, är Gustave Flauberts Madame Bovary från 1857 ett intressant exempel. Romanen skildrar den unga läkarhustrun Emma Bovarys liv och hennes försök att fly den borgerliga hemmafrutristessen, först genom att läsa romantiska romaner och sedan genom två otrohetsaffärer. Med dagens mått mätt är Emmas äventyr tämligen kyskt beskrivna. När hennes första älskare, Rodolphe, förför Emma antyds detta helt enkelt genom hennes suckar och uppgivet blottade hals: ”Hon kastade sin vita hals bakåt, den svällde av en suck; och halvt avsvimmad, i tårar, med en utdragen skälvning och händerna för ansiktet gav hon sig hän.”

Att Flaubert och hans förläggare blev stämda för publiceringen av Madame Bovary berodde således inte främst på hur romanen skildrar sexuella relationer, utan på att den skildrar otrohet. Enligt litteraturvetaren Dominick LaCapra tolkade åklagaren och försvarsadvokaten texten på samma sätt – som en form av moraliskt påbud. Skillnaden låg helt enkelt i att åklagaren menade att Flaubert uppmanade till otrohet och äktenskapets förfall, medan försvarsadvokaten argumenterade för att Emma Bovarys tragiska öde visar att Flaubert i själva verket ville försvara den äktenskapliga institutionen. I slutändan friades Flaubert och Madame Bovary blev en försäljningssuccé vars betydelse för den moderna litteraturen inte kan överskattas.

I Sverige resulterade Carl Jonas Love Almqvists Det går an från 1839 i en liknande sedlighetsdebatt. Romanens huvudpersoner Sara och Albert förälskar sig i varandra på en resa mellan Stockholm och Lidköping, men Sara är en för tiden ovanligt självständig kvinna som inte är intresserad av att bli bunden av något äktenskap. Istället föreslår hon för Albert en öppnare kärleksrelation baserad på ömsesidig respekt. Till skillnad från Flaubert blev Almqvist i och för sig inte stämd eller hotad med censur, men de sociala konsekvenserna blev desto hårdare. Almqvist förlorade sitt arbete på Nya Elementarskolan i Stockholm och många av hans vänner tog avstånd från honom. Ett flertal författare och skribenter publicerade följdskrifter till Det går an, ofta i form av fortsättningar på berättelsen, där farorna med Sara och Alberts omoraliska relation uppdagades och äktenskapets helighet återställdes. Almqvist, som var prästvigd, blev dessutom starkt ifrågasatt av kyrkan och hans syn på äktenskapet blev föremål för en intern process där Almqvist försvarade den enskilde prästens rätt att följa sitt samvete snarare än kyrkans påbud.

Madame-Bovary-Gustave-Flaubert - Kopia

Sedlighetsdebatter är dock inte enbart en 1800-talsföreteelse. Så sent som 1960, ungefär ett sekel efter att Madame Bovary publicerats, ägde en av de viktigaste censurrättegångarna i Storbritanniens historia rum. I ett försök att tänja gränserna för vad som fick publiceras gav förlaget Penguin Books ut D.H. Lawrences sista roman, Lady Chatterleys älskare, som först publicerades 1928 men som snabbt förbjöds. Berättelsen om Lady Connie Chatterley som inleder ett förhållande med sin makes skogsvaktare hade alltså varit censurerad i över 30 år, bland annat på grund av sina uttrycksfullt beskrivna sexscener. Lawrence var inte intresserad av att bara berätta att hans romanpersoner hade sex, utan skildrade också hur det kändes på ett mycket ingående sätt: ”For a moment he was still, inside her, turgid there and quivering. Then as he began to move in the sudden helpless orgasm, there awoke in her new strange thrills rippling inside her, rippling, rippling, like a flapping overlapping of soft flames, soft as feathers, running to points of brilliance, excuisite, excuisite, and melting her all molten inside.” Detta i kombination med Lawrences användning av ord som ”fuck” och ”cunt” gjorde det länge omöjligt att publicera romanen.

Lady Chatterleys älskare var inte den enda av Lawrences texter som censurerades, och han var i sitt hemland kanske mest känd för att ständigt återkomma till ämnet sex. Det var således ingen slump att Penguin Books valde att använda just Lady Chatterleys älskare för att utmana den brittiska censuren. Att romanen var så kontroversiell berodde inte främst på att den beskrev sex utan att den uppfattades som en uppmaning till en omoralisk syn på sex. Som en av åklagarna retoriskt frågade juryn, ”är det här en bok ni skulle vilja att er fru eller era betjänter läste?” Tydligen fann de dock inte romanens innehåll alltför stötande, för Penguin Books vann rättegången och romanen fick för första gången publiceras i sin författares hemland, 30 år efter hans död. På tre månader såldes tre miljoner exemplar, och det är förmodligen inte trots, utan tack vare, censuren som Lady Chatterleys älskare idag är Lawrences mest välkända roman.

Att sex säljer är således ingen ny företeelse, och precis som sina föregångare diskuterar dagens recensenter gärna sexualpolitiska aspekter av litterära verk. Den största skillnaden är vilka moraliska principer som utvärderas. Historiskt har kvinnlig sexuell frigörelse setts som en problematisk kraft med samhällsomstörtande potential. Idag är det istället den eventuella bristen på frigörelse som kritiseras – är EL James Femtio nyanser-serie en skildring av en kvinna som lever ut sina sexuella fantasier eller är det ännu en berättelse om en heterosexuell kärleksrelation där endast mannens begär är drivande och gränsdragande? Att svara på den frågan skulle kräva en närläsning av romanerna, men troligtvis ger Flaubert eller Lawrence en angenämare läsupplevelse. Kanske är det detta, snarare än moralisk uppbygglighet, vi borde bedöma litteratur efter.

Pin It on Pinterest

Share This