feminism

”Vi är power pussies. Fuck en 5:2 diet. Jag är 176 centimeter pussy riot” var orden som inledde det här modeåret. Det var Silvana Imam som stod för dem när hon uppträdde under Stockholms modevecka i januari. Ackompanjerad av Imam visade modeskaparen Ida Klamborn upp sin debutkollektion. Det var vitt, svart, rosa och kamouflage och Klamborn själv beskrev modellerna som en armé med ett budskap om antirasism och feminism.

När jag tänker tillbaka på året 2014 är det feminism jag tänker på. I år var det år då vi äntligen fick bevittna ytterligare en feministisk våg, för sällan har det väl talats så mycket feminism och jämställdhet som det gjort i år? Även i modevärlden har de feministiska tongångarna hörts i år och modevärlden har börjat bli mer feministisk. Men alla är inte överens. Under året har flera röster höjts om att det är omöjligt att kalla sig feminist i en kultursfär där fixering på utseende och smalhets står i fokus och där stereotypa föreställningar om kön och vithetsnorm är välkända problem.

De feministiska nedslagen i modevärlden har varit till synes oändliga sedan Ida Klamborns visning i januari. På årets andra modevecka i Stockholm fanns den också välrepresenterad. Klamborn fortsatte på sin utstakade väg. Ida Sjöstedt presenterade sin kollektion ”Queen of F*cking Everything” och Minna Palmqvist använde nästan vartenda ett av sina plagg att problematisera de pinnsmala kroppsidealen. Även utomlands fanns kvinnokampen. För att nämna ett fåtal exempel: Miuccia Prada lät sina kollektioner inspireras av kvinnlig styrka, Rick Owens stod upp för feminismen och Chanel använde sin visning i Paris till att iscensätta en kvinnokampsdemonstration. När Anna Wintour tog beslutet att sätta Lena Dunham på omslaget av Vogue sa många att feminismen verkligen slagit igenom i modevärlden. För att sammanfatta: I år har alla velat vara feminister.

Samtidigt finns modebranschens många baksidor fortfarande kvar även nu när detta fantastiska år går mot sitt slut. Smalidealet finns kvar, modereklam fortsätter sprida stereotypa föreställningar om kön och vithetsnormen är minst lika total som i januari. Den frågan som kritiker framför är därför delvis berättigad: Är det möjligt för någon kalla sig feminist i modevärlden?

Men svaret är: Ja, det är det. Självklart. Men fokus bör inte ligga på vem som kallar sig feminist och inte. Det handlar om vem som står upp för feminismen som idé och som låter jämställdheten vara en naturlig del av sitt arbete. Det spelar ingen roll om en modeskapare tatuerar in ordet feminist i pannan om personen inte står upp för den feministiska tanken och försöker förändra det patriarkala samhälle vi faktiskt lever i.

Min kompis Sara ringde mig den där förmiddagen då Alexander Wangs kollektion för H&M släpptes. Hon var upprörd för att den butsiter hon ville ha bara finns upp till storlek M. ”Mina bröst kommer aldrig få plats i den” sa hon. Med andra ord blev hon exkluderad på grund av hur hon ser ut. Hon fråntogs möjligheten att känna sig snygg, sexig, bekväm eller vad det nu kan vara i en bustier på grund av att hon inte har ”rätt” kroppsform. Det där är inte feminism.

Ida Sjöstedt marknadsförde sin senaste kollektion med ord om att varje kvinna borde sätta sina ”own rules in a man’s world”. Det är fint. Men vi kan inte nöja oss med det. Det är svårt att klanka ner på en visning som säger sig stå upp för kvinnors rättigheter eller för antirasism. Men vi måste göra det. För när de 35 modellerna vandrar ner för catwalken måste vi problematisera att varenda en har ljus hudfärg, nästan alla är blonda och varje modell har en kropp som inte är representativ för samhället. När Karl Lagerfeld iscensätter en demonstration á la kvinnokamp får vi inte glömma bort uttalanden som när han sa att Adele nog ändå är lite för tjock för sitt eget bästa. Vi får aldrig sluta problematisera. Feminism ska vara en självklarhet. I år har vi gjort många framsteg och vi måste fortsätta med det för feminism får aldrig bli fashionable.

Allt för ofta får vi modejournalister läsa pressreleaser om nya kollektioner designade för ”starka kvinnor”. Med utskicket följer en hel uppsättning av bilder på modeller som modeskaparen då antagligen tänker är den här starka kvinnan. Hon är lång, smal, vit, blond och så vidare. Ni vet exakt hur hon ser ut. Hon är nämligen norm.

Jag är trött på de som skapar mode åt den ”starka kvinnan”. Jag beundrar istället de modeskapare som gör mode för alla, för starka kvinnor, för svaga kvinnor, för alla kvinnor, för alla män och för alla som klassificerar sig som ingetdera eller som någonstans mittemellan. De modeskapare som erbjuder möjligheter för mig att uttrycka mig som jag vill och ha på mig vad jag vill och som ger dig möjlighet till precis samma sak. Jag beundrar också de modeskapare som vågar vara konstnärer framför entreprenörer. De som vågar problematisera, sticka ut och skapa det deras instinkter säger att de ska göra.

Just de egenskaperna har vi sett på den svenska modescenen. Vi har Ida Klamborn och Minna Palmqvist som representerar en helt ny generation politiska modeskapare där feminism och jämställdhet inte visas upp som ett menlöst tryck på en T-shirt utan snarare finns ingraverat i varenda kvadratcentimeter av vartenda plagg. Dessutom har vi Ann-Sofie Back som struntar i varenda ideal och som alltid gör sin egen grej. Back lyckas med konststycket att göra kläder där människor känner sig inkluderande.

Historiskt har modevärlden varit vidrig när det kommer till feminism och jämställdhet. Vissa säger att mode från början var en skönhetsnorm skapad av män för att öka konsumtionen bland kvinnor och säkerställa det kapitalistiska genombrottet. Modevärlden har koncentrerats till väst och historiskt sett har mode använts som ett verktyg för att göra skillnad på människor, främst efter kön och klass. Men det senaste året har vi alltså kunnat se hur det här har börjat förändras på allvar. Låt oss fortsätta förändra även under nästa år, för mode kan vara feminism. Men feminism får aldrig vara mode.


Läs också:
Modeåret 2014 – del 1
Modeåret 2014 – del 2
Modeåret 2014 – del 3

Pin It on Pinterest

Share This