Mitt musikminne: Valdemar

av | jan 14, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Pånyttfödelse med parodiskt religiösa undertoner. Drag och erfarenheter som läggs till och gör en ny och upplyst – processen ”att finna sig själv” är modern människas tro.

Jag tänker ofta på det där, och framförallt på de delar av en som dör för att ge liv åt de nya som föds, skuggsidan av det nya som läggs till i en. Vad händer med det gamla? Jag är inte säker på att delarna som försvunnit någonsin slutar existera. Kanske ligger de kvar vid de platser jag lämnade dem.

Sommaren 2015 var allt ett slags liv i övergång. Jag bodde i ett rum i en lägenhet byggd på gränsen mellan Hackney och Tower Hamlets. Svindyrt. Mögligt. Men säkert k-märkt och omöjligt att reparera. Jag fick boendet via en shady men vänlig mäklare – ”Andrea Jupiter” – som det rådde tvivel kring egentligen hade någonting med adressen att göra. Varningsklocka #1 var jobbmejlen som slutade med gmail.com och #2 var svårigheten att få tag i en enda nyckel. Jag och de fem andra jag delade lägenheten med förlitade oss på ett roterande schema av öppna fönster, påslagna telefoner och stenar i portdörren för att hindra låset att gå igen.

För att finansiera det dyra rummet med brist på nycklar jobbade jag två jobb. Ett i en vindsvåning på dagen och ett i kontor på andra sidan floden på natten. Det var sommar och för att spara pengar promenerade jag den en timme lång sträckan dit och den en timme långa sträckan hem på nätterna. Det var en rit som gick från luggslitna och fattigdomsridna bostadskvarter i brunt tegel, genom de kalla, rena finansdistrikten och vidare. På vägen dit alltid fyllt av människor och trafikstockning och bangladeshiska marknader och halvt planerade övergångsställen som säkert snittar ett dödstal på tio personer per år, men på nätterna alltid dött.

När jag tretiden varje natt gick genom mörkret hem befann sig även en stad som inte sover i djup vila. Mina enda möten servicearbetare som med tjugometerslånga fönsterskrapor putsade höghusens fasader, och de galningar som ensamma joggade runt och ropade ut i mörkret.

Jag befann mig inte bara mellan stadsdelar och mellan dygnscykler, eller mellan gentrifikation och tradition. Många av de delar jag själv varit fick någon slags slutlig dödsstöt under de veckor och de nätter jag gick hem med mina lurar i öronen. I dunklet längs de torgsbreda svarta gatorna tog dj:s från BBC:s Radio 1 och elektroniska släpp till slut helt över min ljudbild. Chillwave och beats och techno och nattliga radiosändningar (”keep it locked!”) bild- och atmosfärsatta av de tomma gatorna blev en brygga från indien jag alltid levt med och avslutade en utsuddning och alienering som pågått under lång tid.

När sommaren var över och kontoret bommade igen och jag lämnade Andrea Jupiters dyra rum för att flytta söderut lämnades många delar av mig kvar i lägenheten byggd på gränsen mellan Hackney och Tower Hamlets. De följde aldrig med mig därifrån och jag har aldrig haft kontakt med dem igen.

Jag saknar inte att bo i rummet utan nycklar och jag saknar inte den jag var då men jag saknar ofta känslan av att gå ensam hem genom staden.

Låtarna är vad jag lyssnade på de nätterna.

Pin It on Pinterest

Share This