Mitt musikminne: Teodor Wolgers

av | nov 1, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Mina musikminnen tillhör min musikaliska verktygslåda, det som utgör grunden för min musik. Några av de starka minnen som kom till när jag började tänka var dessa.

Jag minns att vara fem år och fundera över vem mannen som Bo Kaspers orkester sjöng om i Det går en man omkring i mina skor Jag förställde en liten man med krökt rygg som tog på sig pappas skor och gick runt i huset när ingen såg.

Jag minns mina sömndruckna sinnen överväldigades av lycko- och trygghetskänslor när jag som åttaåring så sakteliga väcktes av drömska Radioheads OK Computer och doften av nygräddade pannkakor.

Jag minns att jag spenderade barndomens magiska somrar på Beppemuseet i Jämtland, att jag nynnade med i Toots Thielemans musik till filmen Dunderklumpen och att jag var en del av det gåtfulla folket.

Jag minns hur jag fascinerades av en kompis när han spelade egen musik. Tänk lyckan att skapa något som inte tidigare fanns. Jag lyckades nästla mig in i hans band där den låten spelades och jag minns att jag sedan ägnade nästan all tid åt att förstå musikens under.

Jag minns sena gymansiekvlällar som tillbringades med att vara låtsasvuxen med långa samtal, rödvin och Brad Mehldahu på repeat. Jag drömde om att någon gång bli ett med pianot på samma sätt som han var. Tänk att kunna leverera så mycket känslor via ett piano.

Jag minns att jag kom med i ett hiphopkollektiv som 19-åring och att vi gjorde det till ett 11-manna hiphopband som under fem år försökte vara Timbuktu & Damn. Jag minns att vi spenderade somrarna med att åka runt olika städer och spela gatumusik i ungdomlig naivitet, och musikalisk glädjeyra.

Jag minns folkhögskoleandan – att under festkvällar lägga oss på marken i aulan och lyssna på Bad Plus Prehenslie Dream och Brad. Mehldauhs When it Rains på högsta volym om och om igen och bara försvinna in i musiken.

Jag minns att kasta mig ut i det okända och att skriva symfoniorkesterstycket Dreams och att få det uruppfört i Berwaldhallen. Jag minns att det på något mirakulöst sätt gick vägen och att jag efter det och började skriva mer avskalat. För mig blev musiken som en förlängd arm från mina känslor, inte ett sätt att få bekräftelse. Det var som om jag hade klarat det det svåraste musiktestet genom att lära mig att förmedla mina känslor.

Jag minns att första gången höra Nils Framhs och Olafur Arnalds musik och att känna en känsla av ett hem, det fanns några som skrev sådan musik som jag ville göra, och några som var så fantastisk på att göra det. Att med enkla medel och ett piano få mig direkt att känna mig kraftfull och inspirerad.

Jag minns många minnen som inte får plats här, minnen som betyder mycket för mig och utgör grunden till det jag är idag.

Fotograf:
Kiefer Lee

Pin It on Pinterest

Share This