Mitt musikminne: Tella Viv

av | Nov 11, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Carl:
Minns det som om det var iförrigår. Nästan exakt ett år sedan idag. Det känns fragmentariskt, lite som i spelet Cluedo. Vad hände? Det var då Tarissa kom in i vår loge efter ett gig på Melodybox. Vi hade kört efter Jelly Crystal och innan Vero.

Benjamin:
För mig var det en väldigt efterlängtad spelning. Vi hade tagit ett uppehåll från att spela live på grund av medlemsändringar och produktion av ny musik. Vi hade ändrats mycket sen sist. Det var ett nytt Tella Viv som skulle stå på scen. Dessutom såg jag fram emot att spela med Vero och Jelly Crystal. Vänner såväl som fantastiska artister.

Fredric:
Hela kvällen var fantastisk på Melodybox, som är en av de bästa fritidsgårdarna för vuxna vi känner till. Vero och Jelly Crystal bjöd på show. Efter giget möter vi vår tm, Tarissa, i logen. Hon pratar stressat i telefon om auditering, falska bankkonton, en villa i Curacao, har solglasögon på sig och verkar inte märka att vi kommer in. – Hej vad kul att du kom ändå, hinner vi knappt säga innan hon lägger märke till oss med ett ryck, vänder sig om och springer rakt ut genom huvudentren. Nästa dag pratar vi med Tarissa på telefon, och då säger hon att hon varit hemma sjuk och sovit hela kvällen…

Marcus:
Efter vi soundcheckat på 6 minuter blankt och plockat av våra grejer så slumrar jag till i soffan bredvid scenen. När jag vaknar så står Jelly Crystal på scenen. Vad jag inte visste då var att 6 månader senare skulle han flyga mig med helikopter till toppen av ett berg för att spela in ett gitarrsolo. Det är viktigt med känslan sa han när jag tveksamt hoppade ut i spöregnet och gick fram mot bergskanten.

Carl:
En viss förvirring hade infunnit sig hos bandet. Benjamin hade färgat andra refrängen av ’Paradise Bop’ med ett sus-ackord. Jag började skratta och kom av mig och sa väl nånting till publiken. Inte helt oväntat så förstod ingen i publiken vad jag refererade till. Så hörde jag från bardisken att någon skrek att vi spelade icke-rock och tillhörde en motkultur osv. Då såg jag att det var en välkänd svensk mediaprofil. Jag kände att detta skulle vara vårat ”Ebbot faller ned på scenen-ögonblick” om vi bjäbbade tillbaka. En perfekt sparring-partner för Tella Viv. Men allt jag fick ur mig var liksom bara ”ja?”. Hursomhelst, Tarissa sa sen att någon hade swishat oss 5000 kr vilket var gränsen för insättning på vårt konto. Jag tittade på mobilen och såg att det var profilen som betalat.

Benjamin:
Efter soundcheck och pizza så började kvällen. Jelly Crystal öppnade och levererade lyxig melankolisk sensualism i världsklass, som alltid. Komplett med skräddarsydd kostym och ett pedalboard av bubbelplast.

Sedan var det vår tur. Vi gick upp och gjorde vår grej. Hade askul. Dansade så mycket den utrymmesekonomiska scenen tillät. Lämnade scenen genom ringande rundgång och damm från takbjälkarna och gick ner till logen.

I logen så slog vi oss utmattade ner och började diskutera kvällens framförande, men precis som vi började finna ro så rusade vår tour manager Tarissa in genom dörren. Hon berättade med andan i halsen att det stod två svarta bilar med mörkt tintade rutor utanför på gatan. Ur en av bilarna hade det klivit en stor man i kostym och solglasögon och med anmärkningsvärd pondus begärt att få tala med Tella Viv. Vi tystnade i förundran. Vi såg till varandra i försök att uppfatta ifall någon av oss visste vad det kunde handla om, men innan någon av oss verbalt kunde uttrycka vår förundran så stod vad som uppenbart var mannen vi just hört om i dörrkarmen, bakom Tarissa.

Lampan i korridoren kastade hans olycksbådande skugga över våra skrämda uttryck. Tarissa steg försiktigt åt sidan. Vi väntade spänt på vad mannen skulle säga, men istället för att tala så steg också han åt sidan, och bakom honom stod en mycket kort man med högt uppkammad frisyr, intensiv blick och ett strålande leende. ”David” sade han och sträckte fram handen. ”David Miscavige”.

David berättade om en bok som hette ”Dianetik”. Tydligen kunde vi med hjälp av denna bok göra oss av med allt det som plågade oss i våra liv och slipa våra förmågor bortom allt vi hade kunnat tänka oss förut. ”Det står ett privatplan och väntar på Arlanda” sa David. ”Ett plan mot Los Angeles”. Då sa Tarissa det vi alla satt och funderade på men inte förmådde oss att säga i stormen av vår oförmåga att greppa magnituden av vad som stod framför oss. ”Varför vill du ta oss till Los Angeles?”. David skrattade och slog ut armarna ”Jag vill visa precis hur långt ni kan komma om ni tar till er vad jag har att säga. Dessutom tror jag att ni skulle gilla min kompis Tom”.

Fotograf: Victoria Loeb

Pin It on Pinterest

Share This