Mitt musikminne: Sandra Andreis

av | sep 1, 2019 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Det är en klar och vacker höstmorgon och jag skyndar ännu en gång nedför Broadway Street i Williamsburg. Jag har precis smugit ut från lägenheten där jag tillfälligt bor för att inte väcka min kompis som kom hem sent med hemsläp. Jag har varit vaken större delen av natten och den enda anledningen till att jag inte skrek ”håll käften” rakt ut är det faktum att min väns hjärta är totalt krossat sedan hennes sambo lämnade henne för en annan. Ända sedan jag flyttade in för en månad sedan har hon gått runt som en gråtande vålnad och inte kunnat prata om något annat.

Att jag är trött på det är decenniets underdrift. Speciellt eftersom jag själv precis brutit upp från ett sex år lång förhållande som gjort att jag tvingats ge upp mitt hem i Greenpoint och min älskade katt. Det är en förvirrande blandning av sorg och lättnad som sköljer över mig varje dag.

I sju år har New York varit mitt hem, musa och nemesis om vartannat. Trodde faktiskt aldrig jag skulle flytta härifrån men nyligen började jag känna mig som en fånge i staden som aldrig sover. Längtan efter förändring och vilda västerns Kalifornien tog över. Jag är helt enkelt trött på att göra teater och musikföreställningar och ändå behöva jobba extra för att få ihop till ett bekvämt liv.

Det är dags för ett ombyte och min längtan efter palmer och sol är stark. Ändå var jag inte beredd på det här; Att bryta upp hela marken under mina fötter och samtidigt träffa vad jag tror kan vara mannen i mitt liv.

Det hände under ett kort besök i Sverige tidigare i höstas och jag är knäckt. Jag skulle ju vara singel och köra bil till Los Angeles för att börja något nytt, Nu är jag plötsligt nyförälskad, pirrig och sorgsen – allt på samma gång. Det är oerhört förvirrande. Osäkerheten över vad jag vill göra nu blandas med utmattning och det är plågsamt att se klart.

När jag passerat tunnelbanespärren och J-tåget rullar in kippar jag efter andan. Sömnbristen hjälper inte en galopperande hjärna och panikångesten är farligt nära. Med tunnelseende kliver jag på den fulla tunnelbanevagnen. Det finns ingen plats att sitta så jag tar krampaktigt tag i ett stång, blundar och trycker på play. Nick Drake’s pianospelande rullar över mig i takt med att vagnen tar fart. Jag känner hur andningen blir djupare och lugnare med varje ord som Nick sjunger. ”I could have been a sailor, could have been a cook. A real live lover, could have been a book”.

När vi når Williamsburgbron känner jag mig mjuk i kroppen och hoppet är tillbaka. Det har knappt gått en minut. East River gnistrar i solen och mina val ter sig inte som hinder längre. Framför mig syns endast möjligheter och magen pirrar. One of these things first.

Fotograf:
Aida Chehregosha

Pin It on Pinterest

Share This