Mitt musikminne: Runtom Knuten

av | sep 30, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Om R.K.s födelse och hur Brugden gav oss ungdomen åter.

Vinter 2011: Vi ses varje torsdag på Midsommarvägen 52. Hyr en källarskrubb. Vi vill testa att ha en egen studio och spela in musik. Det ska vara enkelt och text på svenska. Punkigt. Ungefär så mycket har vi tänkt, Johan och jag. Vi är taggade. Idag lite extra. Johan har en idé. Han har suttit på jobbet och lyssnat på något som heter Japanther. Som vanligt är det inget jag någonsin hört talas om. Nu ska vi spela in trummor till idén Johan har i sitt huvud. Skrubben lämpar sig inte för detta så vi har packat ner allt vi har i vår lilla studio och beger oss till replokalen vid telefonplan.

På väg upp i trappen möter vi Brugden. Vi kallar honom så. Vet inte hur det kommer sig, men han ser väl ut lite som en brugd på nåt sätt. Boende i huset. Han hälsar lite motvilligt och beklagar sig över att ”det blir väldigt trångt i trappen”. Han gillar inte oss. Har typ aldrig klagat på oss eller något sånt, men vi bara vet det. Sånt vet man bara, liksom, eller inte liksom. Men det gör oss inget. Tvärt om! Hans närvaro får oss att känna det som att vi faktiskt ÄR ett par unga slynglar som gör något punkigt. På så vis är han ytterst viktig för oss, Brugden. Han har givit oss ungdomen åter. Det är en slags märklig symbios oss emellan.

I lokalen mickar vi upp trummorna med de fyra mickar vi för tillfället äger. Jag har aldrig hört låten. Ska spela trummor till idén som bara finns i Johans huvud. Han förklarar lite hur han tänkt och spelar upp Japantherlåten. Jag tror att jag fattar grejen och testar lite olika komp, spelar lite i blindo. Det känns konstigt att inte veta hur låten går som jag ska spela till. Får bara lita på att det kommer, så att säga, ”lösa sig i mixen”. Dessutom är det ju mest på skoj. Så inget allvarligt på så vis egentligen. Det är bra att försöka ha i bakhuvudet när man spelar in musik. Fast det blir gärna att man vill så mycket och sätter press på sig själv ändå. Nu är det bara rakt komp, rakt igenom. Johan hör låten i huvudet som jag spelar trummor till. Han directar mig. Byt till refräng! Tillbaka till vers! Refräng igen…osv. Resultatet blir rätt stökigt, men bra, och när det andra kommer på plats låter det riktigt grymt. Kallt Kall heter den (eller Kargt Kall som vi ibland kallar den, lite på skoj sådär). Vi vill starta ett band för att kunna spela musiken som vi skriver. Vi bildar Runtom Knuten.

Om vägen hem från Malmö och hur vi får lära oss om begreppet ”Black Ice”

Höst 2016: Det är lite skönt att det är över också, kan man tänka. På väg hem från spelning i Malmö. Den sista efter en turné tillsammans med malmöbandet Sista Bossen. Vi sitter i bilen och sjunger störda låtar som vi hittat på under resans gång. De fastnar i hjärnan och i tröttheten kan man inte skaka dem av sig. Det bara mal på och man vet inte om det är roligt eller bara jobbigt. Någon form av komiskt vansinne liksom. En smula dumma i huvet. Alla faller in i detta, som en slags överlevnadsinstinkt. Det händer i princip alltid när man är åker iväg och spelar någonstans.

Vi tänker stanna till i trakten av Ljungby för att leta upp Cliff Burtons minnessten. Ingen av oss har varit vid stenen tidigare. Vi åker till platsen där det står att den ska finnas. Men hittar den inte. Det är bara ett hål i marken och det enda vi ser omkring oss är vad som förefaller vara ett litet övergivet bed and breakfast. Typ. Vi går runt där ett tag och surar. Vad har hänt med stenen, är den bortförd? Saboterad…etc? Besvikelsen är rätt så stor, även om ingen vill erkänna det så värst högt. Vi masar oss in i bilen igen och åker vidare. Några hundra meter därifrån hittar vi den vid vägkanten. Uppenbarligen flyttad till ett nytt ställe. Helt öde. Inga hus. Bara en liten ficka jämsides med den lilla landsvägen som var Metallicas färdväg mot stockholm -86. Vi kliver ur bilen och gör naturligtvis en imitation av Tommy Bohlin ur Percy tårar ”Cliff Bööörton!” En legend som funnits med hela vår uppväxt. Det är fint att nu få se stenen. Landsvägen där det hände.

Vi kollar lite fakta om olyckan. Enligt busschauffören berodde olyckan på att de plötsligt hamnade i ett vägområde som täcktes av ”Black Ice”. Någon slags ”osynlig is”. Typ underkylt regn, gissar vi. 27 sept -86. Låter inte så trovärdigt… men historien ger en spöklik känsla över vägen vi befinner oss på. Det är nu i slutet på oktober och vi kör fortfarande på sommardäck. Vi samlar mod, sätter
oss i bilen och fortsätter resan hemåt. Det är tyst och lugnt nu. Melodierna i våra huvuden har gett vika. Det enda vi kan tänka på är Black ice och (Anesthesia) Pulling Teeth.

Pin It on Pinterest

Share This