Mitt musikminne: Roshambo

av | Dec 18, 2016 | Mitt musikminne, ö

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Att komma från en plats där den primära källan av underhållning är ishockey eller en Volvo 740 gör en uppfinningsrik. En plats vi älskar men som inte gärna stimulerar tre ungdomar med viljan att uppleva något annat. För oss blev det där som var något annat lyckligtvis musiken. Sommaren 2009 beslöt vi, tre sockerstinna ungdomar (Niclas, Daniel och Mathias) från samma idylliska gata i Värmland, att det där med musik inte skulle vara så jävla svårt. Fyllda av självförtroende och naivitet steg vi ner i barnhemmets källare för att sätta igång. En tid som vi, vår ringa ålder till trots, idag ser tillbaka på som det absoluta tillfället att kalla minne. Ingenting hade hänt än. Ingen blogg hade bett oss skriva om våra minnen till musiken. Inte ens det lokala fyllot i stan hade ännu skrikit ”Fan vad dåliga ni är”.

Det var sommaren vi en natt satt och åt rostat formbröd hos Daniel och Mathias som vi beslöt oss för att starta ett band. Nu stod vi där – i det hobbyisolerade rummet hos Niclas föräldrar och hade ingen aning om någonting vad det gällde utförandet. Hur i hela världen skulle vi ens ta oss till första refrängen i låten Roshambo av The Network (som vi senare tog vårt bandnamn från). Detta var en tid fylld av lycka och oskuld. Att på dagen, fyllda av hunger, nöta ned sina händer och dess hud helt utan mål och mening för att låta kvällen gå över i drömmar om vad musik kan vara. När vi stängde ned fabriken för dagen och lagom till att den rituella tinnitusen hade lagt sig satt vi tillsammans och lyssnade på all möjlig musik, djup som lättsam, obegriplig som injicerande. Vi var som nyblivna nykterister, frälsta av livets underbara ting. Allting gick att skratta åt, varje rostat formbröd smakade som en skänk från ovan och vi växte samman till en enda organism. Det gjorde oss inget att vi förmodligen var det sämsta bandet i Sverige, eller hela världen. Vi hörde ju musiken på kvällen och den lockade med drömmen om vad musik kunde vara och att en dag få kontrollera dess ljud. Att med detta ljud kunna påverka andra så som vi påverkades av Kings of Leons Cold Desert eller Lykke Lis Dance, Dance, Dance.

Daniel var tonåring och trodde att han aldrig skulle bli kär igen. Mathias hade en spricka i läppen som fylldes av rödvin under tiden vi satt golvade av Lana Del Rey och youtubade liveklipp i timtals. Kanske är detta lika ointressant för dig som när din vän berättar om en dröm den drömt. Men för oss tre är denna tid, i en bubbla med varandra, den finaste tiden vi minns. För detta är vi evigt tacksamma musiken och dess uttrycksform. Hur vi vuxit upp, ihop och framåt. För trots hur mycket värme denna tid än skänker oss vill vi inte glömma att vi även ska framåt. Kanske hörs vi här igen om 10 år och har något mer actionfyllt att berätta.

Det här är låtar vi lyssnade på då och låtar som får oss att tänka tillbaka på den här tiden. Tiden av trasiga trumskinn vi inte hade råd att laga, läxläsning som hamnade på efterkälken och en ljudbild som få blev imponerade av. Detta var tiden då vi hittade hem. Hem till uttrycksformen som kommit att bli vårt hjärtebarn.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This