Mitt musikminne: Robert John David

av | okt 13, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Det är lustigt med minnen, kanske framförallt från barndomen. Vad är rekonstruerat efter att ha bläddrat igenom fotografier och vad är faktiska minnesbilder? För mig är det hemskt svårt att avgöra, även om jag tror att jag innerst inne vet vilka minnen som formats utifrån andra människors livliga återberättande och vilka minnen som är alldeles egna.

Musiken är för mig ett ankare när det gäller mitt minne, eller kanske är snarare musiken det som påminner mig om tidigare erfarenheter. Till exempel min första tid med körkort, då var det Time Is A Mountain och Tape som ljöd när jag körde viskadalen fram och tillbaka. Och jag skulle kunna ägnat denna text åt att rabbla upp oändligt med sådana exempel, vilket jag inte ska. Men jag vill uppmuntra dig att ta reda på vad du lyssnade på för 1 år sedan, 2, 3, 4 eller 10! Se vad som händer, minnen poppar upp, hemska som glada.

Jag har valt att ägna ”mitt musikminne” till mitt kanske klaraste alldeles egna minne. Inte ett sånt där minne som det finns bilder på, eller som har återberättats på nya sätt varje gång jag träffar de som jag delar minnet med.

Jag vet inte hur gammal jag var, men det måste varit precis i början av att jag själv visat intresse för att spela musik. Jag tror det var en veckodag och det kändes spontant. Familjen skulle åka ner till Lund för att gå på konsert på Mejeriet. Vad jag kan minnas så hände det aldrig förr och aldrig efter att vi med familjen begav oss på en konsert. Det var unikt.

Känslan inför var också unik, det var inte en ”familjekonsert” det var på riktigt. Jag tror att både jag och min kära bror Fredrik var för unga för att vara minderåriga med vuxen på en rockkonsert, om gränsen kan ha varit tretton år. Precis som när man har försökt lura in sina barn på åkattraktioner på Liseberg när de varit för korta var vissa regler till för att brytas, jag antar att vi hade en plan inövad för att ljuga om vår ålder i dörren men som det oftast är, var det ingen som brydde sig. Det är väl helt normalt att gå på Mogwai mitt i veckan med hela familjen.

Mogwai ja, det var de vi skulle få höra, se och uppleva, postrockens föräldrar, kanske? Mogwai har i alla fall fått ett föräldraansvar i mitt musikaliska liv. Jag minns att jag stod nära scenen och vaggade med i den helt främmande omgivningen och var alldeles trött, i fötter själ och ögon. Efter konserten sov jag stötigt och obekvämt i ett trångt baksäte med något syskon i familjens champagnesandiga chevrolet.

Jag minns att jag, lite på samma sätt man ”lär” sig att tycka om kaffe, fick anstränga mig för att till fullo uppskatta Mogwai, och det tog längre tid än 4 veckors sommarjobb. Men jag är hemskt glad att jag ville verka svår och valde att tvinga i mig kolossala mängder av postrock under mina barndomsår.

Känslor och musik har alltid varit sammankopplade för mig och musiken spelar en stor roll i hur jag relaterat till det som är större än mig själv. Postrocken har format den större delen av mitt sätt att skapa melodier och känslor genom musiken. I denna spellista delar jag med mig av mina musikaliska föräldrar tillsammans med andra goa låtar från den tiden i livet då jag lyssnade som mest på musik och färgade håret svart, högstadietiden, från freestyle, mp3spelare och walkman.

Pin It on Pinterest

Share This