Mitt musikminne: Raketklubben

av | okt 6, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Avsändare: Linn Grins från Raketklubben

FRAGMENT

November 2008
Det är eftermiddag, men hade lika gärna kunnat varit midnatt. Jag står utanför ett hus i det område jag växte upp i, samlar mig och försöker kontrollera nervositeten inför att knacka på min grannes dörr och säga: ”Hej, vill du köpa jultidningar?” Jag är tolv år gammal och känner mig patetisk men tänker att det får det vara värt. Mamma pratade om saker som att jobba på sin sociala kompetens, tjäna egna pengar, bli lite modig, men för mig fanns det ETT tydligt syfte med jultidningsförsäljningen – steg sju i försäljningsstegen, en gitarr med tillhörande förstärkare. Jag fick ihop poängen och knackade inte en enda dörr till efter det. När jag några månader senare får hem gitarren har jag svart hår, bandana och t-shirt med säkerhetsnålar. Låten, som går på repeat hemma i flickrummet är första spåret på Svenska Punkklassiker Vol. 1. Jag trycker play på CD-spelaren och spelar med låten. Samma tre ackord om och om igen. Gåupptilljobbetjobbajobbaätalunch, samma sak händer imorgon. Jobbaåkatrickhemåsättasigåglo. Det är inget liv. Vad ska du bli?

Mars 2009
Upptäcker Markus Krunegård. Jag är en vampyr spelas med tillhörande video på Z-TV. Jag tycker till en början att låten är störig och att videon känns B, fattar inte alls indie-grejen, men den växer på mig och några veckor senare blir låten en drog. Jag får inte ha Ipoden i skolan men så snart jag sätter mig på bussen på vägen hem så pumpar den sidechainade synthen i takt med baskaggen i lurarna. Vad vill du? Men kom då. Jag är ju här och väntar på dig.

Augusti 2014
Direkt efter gymnasiet kommer jag in på Biskops Arnös låtskrivarutbildning. Har rätt dålig koll på både vem jag är och vilken musik jag vill skriva. I min klass går också Emil från Östersund. Han har alltid hatt, snälla ögon och en sångröst som inte låter som någon annans. ”Jag heter Emil och jag spelar pop.” Jag blev med ens medveten om min självmedvetenhet. Jag som trodde pop vad töntigt. Nu blev det plötsligt coolt. Jag och Emil blir nära vänner och efter några månader hör jag mig själv också säga, ”jag skriver pop – indiepop på svenska.”

2014/2015
Arne Sundelin. Författare och lärare på Biskops Arnö. Försiktig, snudd på nervöst lagd – men skarpsynt. Fågelansikte, kanske en hök? Han ritade små cirklar på pappret när han lyssnade. Strök håret mekaniskt bakom ena örat när han pratade. Vägde alltid orden. I pausen av en lektion introducerade han mig för Annika Norlins musik. ”Ni har något gemensamt i uttrycket, jag tror du skulle tycka om det.” Sa han med sitt underfundiga leende. Jag är lyckligt lottad som alltid haft människor runt mig som stöttat och älskat mig, men Arne var den första personen som såg vad jag kunde göra. Några månader senare, får han hjärtstopp på tunnelbanan. Jag är hemma i Dalarna och hälsar på när Emil ringer mig mitt i natten. ”Han dog. Fatta vad sjukt. Jag fick precis veta.” Väl tillbaka i klassrummet spelar min vän Christian en Mattias Alkberg-låt. Vi sitter i en cirkel och känslorna liksom rycker i ansiktet. Jag kan inte gråta mer, men jag blundar och ser tunnelbanor, nödstopp, underfundiga leenden, adopterade fadersgestalter och fåglar flyga förbi.
Jaga döden härifrån. Jaga döden härifrån. Lys upp mig som en stjärna inifrån, och ut.

Januari 2018
Vi står i repan, spelar indiepop tillsammans som så många gånger förut. Raketklubben kallar vi oss sen ett år tillbaka. Jerka, Paulina och David, jag kände ingen av dem innan vi började spela ihop. Sen dess har vi setts ungefär en gång i veckan och sett varandra i alla möjliga skepnader, förväntansfulla, trötta efter jobbet, inspirerade, pratiga, nedstämda. Just idag, en krispig eftermiddag i Januari, är jag ett bultande sår. Jag avbryter mitt i repet, från ingenstans. ”Vi gjorde slut igår. Eller alltså, han gjorde slut. Jag måste bara säga det, så att ni vet.” Blickar utbyts, ord letas efter. Dom frågar om jag orkar spela mer, om jag vill vila. Men jag vill inte vila. ”Jag kan inte komma på något annat jag vill göra än att vara här med er.” Kramar delas ut och jag snorar ner ett par axlar. Vi spelar en ny låt jag skrivit, och när vi repat klart för dagen så tittar Paulina på mig med en sökande blick, som för att se om hon ska säga det eller inte. Sen ger mig ett snett leende och säger, ”det kommer iallafall skrivas många hits på det här.”

Januari 2018
Affe från studiefrämjandet:
– Hoppla! Har ni nå inspelat eller liveklipp med Misilgänget eller? Du får jättegärna skicka. Sitter och kollar på lite öppningsgrejer till Liljan.
Jag:
-Haha, menar du Raketklubben? Jarå, vi har två låtar inspelade.
Jag printscreenar konversationen och skickar till Paulina. Vi skrattar åt att Misilgänget är det kanske fulaste bandnamnet vi hört.

September 2018
Vi sitter på Pitchers. Ikväll ska vi spela förband till Markus Krunegård. Jag och Jerka äter halloumiburgare, men jag får inte i mig min för jag är nervös. Och förkyld. Nervösförkyld. Jag beställer in honung och citron och får dom i shotglas, äkta rockstjärnestil. Jag och lägger mig med huvudet i Paulinas knä och David läser högt ur en pytteliten bok om hinduism. Det känns betryggande. När vi soundcheckade tidigare samma dag mötte vi headline’arna i utgången. Jag sa: Hej. Hjärnan sa: Töntigt. Men snälla, varför känns det töntigt att säga hej? Vi ska spela framför Krunegårds backline, med tydliga instruktioner om att inte röra någonting. Scenen som annars känns så stor blir pytteliten, Jerkas långa gestalt ser malplacerad ut och jag slår hela tiden i Davids cymbaler. Han säger ”Härligt att vara underdog ändå”, och det går inte att låta bli att skina upp åt Davids aldrig sinande optimism.

Vi har gjort giget och dansat oss svettiga till alla Krunegård-hits. Kläderna klibbar mot kroppen. Vita jeans, vit skjorta och vit liten jeansjacka. Varför insisterade jag på att vi skulle ha vitt? Jag går in backstage och dörren till Krunegårds loge står på glänt. Jag tvekar men tar ett kliv in, högljudda samtal pågår och stämningen känns intern. Ingen tar någon notis om mig. Vill backa ut med det är liksom redan försent. Jag harklar mig: ”Hej! Jag ville bara säga tack för ikväll och att ni gjorde ett grymt bra gig.” Bandet fortsätter prata, Markus ser, först frågande, på mig. ”Tack..” Men strax därefter, gissningsvis efter att noterat min för dagen något excentriska stil, ser det ut att ringa en liten klocka. ”Ni var förbandet va? Jo alltså vi missade ju er, himla tråkigt. Men ska kolla upp er på Spotify, vad hette ni nu igen?” Jag blir generad av den uppenbara artighets-lögnen och ler lite fånigt.
Hjärnan vill svara: ”MISILGÄNGET.”
Jag svarar: ”Raketklubben.” och slinker ut.

 

Fotograf:
Nora Tysklind

Pin It on Pinterest

Share This