Mitt musikminne: Promise And The Monster

av | nov 8, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Kassettbandet är ett analogt, magnetiskt lagringsmedium för ljud och data som introducerades av teknikbolaget Philips 1963 och det var under en lång bit av århundraders andra hälft ett av världens vanligaste portabla ljudkällor. I mormor vita SAAB låg alltid högar av kassetter som vi lyssnade på när hon hämtade oss efter skolan. Det var sent nittiotal och hon gillade dansband och visor och från baksätet kunde vi se henne trycka på play.

Det gick till på ungefär samma sätt varje gång. Ur stereon kom Christer Sjögrens stämma och vi satt lugna fram till Storgatan, sen blev vi osams över någon småsak. Jag slet min syster i håret och hon slog vår bror i magen med sin lilla knytnäve. Jag fräste åt min bror att han skulle hålla tyst när han började skrika och snart tjöt vi högt allihopa. Mormor log med värme i blicken och inifrån bilen såg vi solen vandra över himlen i den lilla by där vi bodde. Och med tiden växte våra ben över kanten på den bruna tygklädseln. Kassettbanden håller inte för evigt utan har en livslängd på ungefär femtio år, då skiktet successivt avmagnetiseras och i början på tvåtusentalet fick jag anledning att slå upp ordet demens i min ordbok.

Det började med småsaker, hon fick svårt att komma ihåg namn på personer hon kände och vi fick påminna henne om nycklar och väskor. Jag och mina syskon höll ett vakande öga när ingen trodde att vi såg.

En dag satt hon med oss i bilen. Helt plötsligt tittade hon ut i intet, på en tom punkt genom fönstret och sa – Dom var så fina dom där blommorna som jag fick av dig igår. Så fina, så fina. Rakt ut i intet!

Det fanns varken någon person eller några blommor där just då. Hon var i en värld som låg bortom vår horisont och jag undrade vad det var för blommor hon pratade om. För snarare än att de inte fanns var det nog rimligare att se det som att de en gång funnits – och att detta minne var så levande att min mormor nu klivit in i det för alltid. Jag iakttog henne från sätet där jag satt och i min fantasi sträckte en kostymklädd arm fram violer till henne på en dans.

Ibland betyder blommor bara blommor, och ibland betyder det ”jag kliver nu in i mina minnen permanent och kommer inte återvända.” Demensens framfart var en märklig process att gå bredvid, precis som vi en dag gick bredvid kistan under trädkronorna. De teckenvärldar vi var vana vid hade luckrats upp och ersatts av nya. Hej då, som i vanliga fall betydde hej, betydde nu på rikt hej då. Iris, som i vanliga fall betydde stjärnhimmel betydde nu helt plötsligt jord.

Jag och mina syskon var ett tag förvirrade över detta nya språk, som om vi spelat in nytt material på kassetterna och sedan glömt bort det och på begravningen framförde vi låten Två solröda segel i kyrkan.

Alla historier börjar bakifrån, när de skrivs ner eller spelas in och inuti mig finns ett rasslande kassetband, kanske ett av de där med Vikingarna som ligger i mormors SAAB. Det är använt och raspigt, för det är så kassetter funkar Magnetbandet förlorar sin spänst och förmåga att återge ljudet korrekt och till slut återstår bara brus, knaster och bucklig böljande musik som slipats av jordens vindar.

Fotograf:
Per Kristiansen

Pin It on Pinterest

Share This