Mitt musikminne: Phogg

av | Jul 1, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag heter Saman och jag spelar gitarr och sjunger lite i Phogg. Jag har också spelat in, mixat och med Gustav, producerat vår musik. När vi höll på att spela in vår första EP (Zun, Stein & Graaf) så var det ganska bra och kul. Jag minns ingenting, men som tur är så är jag lite sådär pruttig så jag har detaljerade listor på saker jag inte vill glömma. Fråga mig vad som gjorde 12e Mars 2017 så jävla rövigt nice. Det var såklart när vi satt i en bil efter att ha spelat in alla grundspåren till EP:n, fulla och lite flummiga i huvud och lyssnade på Teen Pregnancy av Blank Banshee.

Min dotters födsel var knappt två veckor bort och den samplade raden ”I’m just a kid” bankade igenkännande i mitt huvud. Jag var ju inte riktigt ett kid. Jag skulle precis fylla 26, men 26 är väl typ det nya 16 ändå så. Skitsamma, fuck you. Dem andra sa något i stil med ”fan vilken bra låt” (det här är nog inte ett exakt citat, jag har tyvärr inte antecknat detta. Det var inte så viktigt att komma ihåg), medan jag med stirrig blick satt och tänkte, ”I’m just a fucking kid, man.”

Augusti 2017 blev Gustav frälst och prästen som kysste honom hette Spiritualized. Han ringde mig dagen efter att ha suttit och lyssnat på hela Ladies and Gentlemen-skivan i en park bakom KTH och sa bara: ”Vi gör det.” Det var inte så, han menade att vi skulle göra nice musik. Chilla.

Vi hade under hela sommaren lyssnat på CAN:s skiva Tago Mago på repeat. Oh Yeah. Det var nog därifrån jag undermedvetet snodde explosionen i början av Time is Wild.

Det tar i regel minst ca 6-8 år innan nyskapande musik börjar bli accepterat hos generella musiklyssnare. Jag läste det i en bok av hjärnforskaren och den tidigare musikproducenten Daniel J. Levitin. När vår hjärnor utsätts för ny musik så måste hjärnan bilda nya synapser och nya gångar mellan hjärnans olika delar. Detta är en stor anledning till varför okända upplevelser och uttryck ofta skrämmer oss eller får oss att fylla i med våra s.k. ”preferenser och åsikter”. Våra hjärnor kan inte helt greppa vad det är som händer och det i sin tur leder till att vi avfärdar det vi hör eller ser som felaktigt eller ”dåligt”. Ny musik öppnar bokstavligt talat upp våra sinnen lite, lite mer. Det är därför band som CAN och Sun City Girls och Sonic Youth och många fler är så viktiga och bra.

För att de utmanade sina egna och våra rädslor och förutfattade meningar om vad som är ”bra” och gjorde oss alla lite smartare. Och de stod för sin musik. Ornette Coleman var tvungen att spela med en saxofon gjord av plast för att han ofta fick stryk efter spelningar och hans saxofon förstörd för att publiken inte förstod hans musik. Ändå så fortsatte han. Det är fan att vara en riktig guldkid du. Om du någonsin får stryk för din musik så kanske du är något på spåret. Det kan också vara så att du är riktigt jävla sämst ba.

Vi pratade mycket om den grejen. Att hålla på med något kreativt och inte bry sig om vad andra tycker men ändå vara mänsklig och ändå bry sig ganska mycket i slutändan. Man vill ju inte råka vara Tommy Wiseau utan att fatta det liksom. Eller vill man kanske det? Tommy Wiseau kanske är världens lyckligaste människa. Han kanske fick till The Room precis som hans kreativa källa ville att den skulle bli. Man kan inte vilja saker med kreativiteten. Man får bara följa med om man har tur. Aa det är röva.

Här kommer lite musik som vi hade på mycket under tiden vi höll på med Slices. Många av dessa låtar har betytt mycket för oss, många har inspirerat oss och de flesta har öppnat upp våra sinnen lite, lite mer.

 

Fotograf:
Kim Burger

Pin It on Pinterest

Share This