Mitt musikminne: Per Egland

av | Dec 9, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

För några år sedan reste jag till Västerbottens inland med jämna mellanrum. Storuman, Tärna, Lycksele, Grundfors, Stensele, Laisok etc. Jag flög ofta till det gudomliga Vilhelmina men allt som oftast åkte jag buss.

Tillsammans med författaren Mikael Niemi hade jag skrivit en ungdomsmusikal som skulle sättas upp i Lycksele, Storuman, Sävar och Tärna med skolungdomar från respektive ort. Flera av ungdomarna hade samiskt påbrå och läste sydsamiska i skolan. Jag fick lära mig att sydsamiskan nästan är ett utdött språk. Ungdomarnas mor- och farföräldrar hade aldrig fått eller vågat talat sitt eget språk i det offentliga. När sedan deras barnbarn sjöng och på modersmålet på folkets hus på orten så blev det väldigt känslosamt.

Länstrafiken i Västerbotten har en modern busspark. Stora, rymliga och moderna bussar med wifi och elektroniska biljettsystem som fraktar folk runt i skogarna i inlandet. Resan Umeå-Storuman är en resa som kan drabba en på många sätt; särskilt när det börjar skymma. Jag får alltid en väldigt märklig känsla när jag åker buss i på vinterhalvåret när solen är på väg att gå ner. Att vara gömd i en trygg, varm och mörk farkost som klyver snö mitt i ingenstans får en att känna sig liten.

Hoppet står alltjämt till en misantrop till busschaufför som smyglyssnar intensivt på elitseriehockey i P4 Radiosporten. Någon tycker på stop-knappen och går av vid en lyktstolpe vid ett vägsjäl där en bil står och väntar för vidare eskort bort från det enda ljuset på flera mil – in i mer mörker. Sedan kliver man själv av bussen i nästan totalt mörker där doften av överarbetad pannbiff är det enda spåret av mänskligt liv. Det doftar alltid pannbiff norr om Sundsvall i middagstid. Man äter inte allt för sent. Halv fem steker man biffen och man steker den väldigt hårt.

En gång tog jag bussen från Umeå till Sävar och bad chauffören säga till mig när vi närmade oss. Jodå, mumlade han surt. Jag har aldrig varit där så – jodå, avbröt han igen. Jag förstod indirekt att han inte skulle stanna så jag satt de två milen med karta på telefonen och såg plötsligt Sävar och plingade. Chaffisen blev skitsur och sa mellan hockeyreferaten att jag för helvete inte kan plinga så sent. Jag hoppade av och han for vidare med min väska.

När man reser mellan Lycksele och Storuman passerar man en fiskecamp. Där brukade jag slå på spellistan jag skapat för att själsligt guida mig. Vissa sover på långa resor eller läser någon bok. Jag gör alltid mitt bästa för att dölja för eventuella medresenärer att jag alltid stirrar rakt in i sätet framför mig som någon eljest psykopat. Det är väldigt skönt.

Låtarna på listan är några jag känner väldigt väl. Det är skönt att ha något att känna igen sig i när man är på okända mark. Listan fungerar inte som ett ljus i mörkret utan har snarare en assimilerande effekt. Servera mig pannbiffen – göm mig i mörkret!

Pin It on Pinterest

Share This