Mitt musikminne: NOLA

av | Apr 9, 2017 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist

Filmkameran är uppställd, skärpan kalibrerad. På vardagsrumsmattan pågår ett intensivt musikaliskt inferno; i bakgrunden vilda slag med penslar mot en lampskärm i metall, snabba brillor, ”tuff” mössa och ett ansiktsuttryck av lika delar upprymdhet och skam. Det är jag, Johanna 8 år, som framträder playback till Semi-Charmed Life tillsammans med mina tre år yngre bröder, i rollerna ”frontman-med-tandglugg-och-eldgaffel” och ”gitarrist-med-camobyxor-och-breakdanceskills”. Även mina bröder skäms; de tittar på varandra och fnittrar generat under låtens första takter. Men snart släpper alla hämningar, musikens medryckande toner tycks skölja över oss och föra oss med till en annan verklighet, en verklighet där vi ÄR Third Eye Blind och står på en scen inför skrikande fans.

Max som har spelat gitarr på sin eldgaffel från Halloween använder plötsligt gitarren som en käpp och börjar dansa en helt unik steppdans medan han mimar med hela ansiktet. Jag drar upp volymen på pappas stereo, och Anton, som solar på en miniatyrgitarr i plats, får plötslig feeling och kastar sig ner på golvet i en äkta fake-breakdance à la 90-tal, en sprättande kamouflageklädd liten larv, fortfarande med gitarren i hösta hugg. Vilken inlevelse vi har! Vid upptakten till sista refrängen tar Max i så mycket att hans mun förvandlas till ett stor svart hål som skulle kunna sluka ett helt solsystem. När sista ackordet dras kastar alla tre sig fram mot kameran i sin allra coolaste rock’n’roll-pose, sen flimrar bandet över till svartvitt.

Ibland undrar folk hur det kommer sig att jag håller på med musik. Mina föräldrar har vanliga jobb och spelar inga instrument. Min ena bror har förvisso växt upp till att bli en duktig rappare, men ingen i min närmaste släkt har levt med musiken på samma sätt som jag. Om jag skulle härleda mitt intresse så skulle jag säga att det beror på två saker: 1. Att mina föräldrar sjöng mycket för mig som barn, och 2. Att pappa spelade mycket musik hemma i vardagsrummet när jag och mina bröder var små; Neil Young, Bruce Springsteen, R.E.M., John Mellencamp, U2 och Depeche Mode är några av de influenser som definierar min barndoms soundtrack.

Det finns tre skivor som pappa gav mig från sin samling som blev extra viktiga för mitt eget musicerande: Tracy Chapmans Crossroads, Anouk’s Together Alone och Skunk Anansie’s Stoosh; tre musiker och sångerskor med säregna och underbara sound: Chapman med sin dova, varma röst och klirrande akustiska gitarrer, Anouk med sin heshet och ”fuck-off”-anda, och Skin med sin vildhet, ylande innerlighet och obönhörliga kraft. Så kanske kan man lägga till en punkt på listan: 3. Att jag hade starka kvinnliga förebilder som inspirerade mig till att spela, sjunga och känna musik.

Vad gäller Semi-Charmed Life var det en låt som alltid fick mig och mina bröder att hoppa upp och ner och/eller spela luftgitarr. Jag tror att det gjorde pappa både lycklig och full i skratt att låten påverkade oss så och som jag minns det så var det han som föreslog att vi skulle göra en ”riktig show” av det medan han filmade. Vi skrattar alla fortfarande åt dessa av tiden upplösta karaktärer: Stepparen, Fake-Breakaren och den Överspelande Batteristen. Och äntligen har jag blivit så gammal att jag enbart tycker att det är roligt, och slutat skämmas över mitt 8-åriga jag.

Här kommer min barndoms soundtrack, nedkortat till tio låtar. Nostalgi.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This