Mitt musikminne: Nicky William

av | aug 30, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

2011 var jag och en vän i Linköping för att gå på konsert. Min vän hade tidigare i vår vänskap introducerat mig för Bob Dylan, Tom Waits, Leonard Cohen, Joan Baez mm, vilket gjorde stort intryck på mig och lade grunden för mitt eget musikskapande. Denna kväll skulle vi se just Joan Baez och våra 16-åriga hjärnor kunde inte begripa att vi snart skulle få se henne på riktigt. Personen vi såg upp till så mycket, som vi hade sett i flera dokumentärer, personen som till och med framträdde bara några minuter efter att Martin Luther King framförde sitt kända ”I Have a Dream”-tal år 1963 i Washington. Innan konserten började gick vi till merchbordet där min vän köpte en LP skiva av en väldigt trevlig man. Min vän som var modigare än mig frågade honom om det fanns nån chans att få LP:n signerad, han log mot oss, nickade diskret och la skivan åt sidan.

När vi väl började röra oss in i salongen märkte vi att vår närvaro sänkte medelåldern rejält. Jag minns också att jag bar titeln som yngst i rummet med stolthet eftersom jag var en sån där jobbig tonåring som såg ner på folk som gillade musik från det senaste decenniet. Konserten började och jag lyssnade för första gången i mitt liv med full uppmärksamhet, varje ord var viktigt. Hon spelade I Dreamed I saw Joe Hill och sjöng orden som att budskapet i låten var viktigt för varenda person i publiken att förstå.

Efter konserten gick vi mot merchbordet förväntansfulla. Vi kom fram och försäljaren kände genast igen oss. Han sträckte sig efter något och räckte över det till min kompis, det var en skiva signerad av Joan. Medan jag var glad för hennes skull var jag mer besviken över att jag själv inte hade köpt en skiva och passat på att få den signerad. Men jag lyckades dölja min bitterhet och kände mig redo att åka hem.

Precis innan vi hann gå bad försäljaren oss att stå kvar och vänta en stund. Han försvann igenom nån dörr och lät sin medarbetare bemanna bordet ensam. Vi stod där lite fundersamma och började spekulera, kanske skulle han återkomma med en till skiva signerad åt mig? Tio minuter gick och han kom tillslut tillbaks. Nu bad han oss att följa med honom igenom samma dörr som han själv precis hade kommit ifrån.

Han ledde oss med raska steg och jag tror varken min vän eller jag hann tänka på var han tog oss. Tillslut kom vi fram till ett något opersonligt rum med några stolar och en soffa där mannen vände sig om och sa ”Joan bruka vara trött efter en spelning, hon kanske vill vila just nu”. Han bad oss att vänta där och med det sagt hade vi nu insett vad som skulle hända, vi skulle få träffa Joan Baez!

Bara efter nån minut kommer Joan gåendes emot oss och mina knän börjar skaka. Hon ställer sig framför oss och säger hej, vi säger hej tillbaks men vi är båda för starstruck för att formulera en mening därefter. Några sekunder av pinsam tystnad går och hon frågar om vi kanske vill ta en bild tillsammans. Det ville vi självklart. Hon frågar om vi gillade uppträdandet, vi nickar och säger ”yes, very much” på extrem svengelska á la Stig-Helmer Olsson. Hon märker att vi är nervösa och när hon inser att hon nog får göra grovjobbet i den här konversationen frågar hon ifall vi vill ha en kram. Vi nickar på våra huvuden och medan hon kramar mig viskar jag rakt in i hennes öra ”we love you”. När vi avslutat kramen ler hon mot oss. Vi säger hejdå och vi praktiskt taget svävar därifrån, det hela kändes så overkligt.

Jag tänker fortfarande ofta på vad jag skulle ha sagt till henne istället, vilken inspiration hon är för mig och hur viktig hon har varit för så många människor, hur hon offrade sin säkerhet för att kämpa för vad som är rätt. Jag kan bara hoppas att hon läste in något av det i mitt darriga ”we love you” viskat i hennes öra.

 

Pin It on Pinterest

Share This