Mitt musikminne: Moonspeak

av | jun 7, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag trodde aldrig jag skulle kunna ägna mig åt musik.

Jag minns när jag var 13 år och iklädd blå-vit-randig skjorta gick över en övervuxen fotbollsplan och lyssnade på Ebba Grön och tänkte att jag aldrig kommer kunna ägna mig åt musik. Kanske var det eftersom jag växte upp på en ort där 13-åringar hade blå-vit-randiga skjortor. Kanske var det eftersom jag förstod att en 13-årig kille i blå-vit-randig skjorta och orden “jag vill vi ska beväpna oss” inte gick ihop.

Jag visste att Bob Marleys Redemption song inte handlade om mig. Jag visste att jag inte delade arvet eller erfarenheterna eller kampen. Men jag visste att det var världens bästa låt och att varje ord var sant.

Mina tonår var en strävan efter att passa in i den lilla del av världen jag växte upp i. De som kände mig skulle nog säga att det inte märktes utifrån. Jag var duktig på det.

Musiken var något inre. Något hemligt som jag av någon anledning upplevde att jag behövde dölja. Jag började gymnasiet och spenderade mina dagar i Göteborg. Jag hade alltid ”säkra” låtar på min mp3-spelare som jag kunde sätta på om någon satte sig bredvid mig på bussen och ville lyssna i ett öra. Det var otänkbart att någon annan skulle tycka om Bright Eyes. Eller Okkervil River. Eller John Frusciantes Niandra LaDes & Usually just a T-Shirt. Jag hade alibi-låtar. Jag hade låtar som vem som helst skulle gilla. Oftast var det Under the Bridge eller With or Without You. Till synes ofarliga, lättförstådda, gemensamma för alla. Men också bra.

Så småningom började världen öppna upp sig. Jag hittade kompisar som tyckte om samma saker som jag tyckte om. Kajsa och jag gick på så många konserter att jag inte hinner återkalla minnena. Vi krigade för att hamna längst fram. Jag förstod dilemmat av att vara en kort tjej på konsert. Det är ännu värre än att vara en kort kille på konsert.

Tydligast av allt är nog Broder Daniels sista spelning 08-08-08. Vi stod bland de andra där framme, de som bar uniformen, men jag visste att jag hörde hemma där jag också.

Så småningom började jag själv skriva musik. Jag och Wille åkte runt i familjens rostiga Chevrolet Suburban som sedan blev Vita Bergens turnébil. Vi lyssnade på Pink Floyds Wish You Were Here med öppna fönster. Vi skrev våra första låtar. Så småningom började vi spela live. Och snart började musikens andra dimension bli ännu tydligare. Musiken som något gemensamt och kollektivt, något som uppstår i samklang med en publik.

I år har jag startat ett nytt musikprojekt som heter Moonspeak. Förståeligt nog blev vårens planerade debutspelningar inställda. Jag hade sett fram emot dem, men det är som det är. Det har också medfört något positivt. Jag har märkt att jag landat mer och mer i den där första relationen till musiken. Musiken som en inre följeslagare, ett sällskap, ett soundtrack till nya minnen. Musikens roll som den osynlige vännen.

Fotograf:
Björn Eklund

Pin It on Pinterest

Share This