Mitt musikminne: Mia Maria Johansson

av | mar 21, 2021 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag och min kompis Bisera hade precis startat ett nytt band, en duo med mig på sång och gitarr och Bisera på trummor, första gången för mig att spela gitarr och sjunga och första gången för Bisera på trummor.

Bisera hade jag lärt känna några år tidigare och hade äntligen fått börja spela gitarr i band som jag verkligen hade drömt om i flera år men aldrig vågat, de bandet hette Poxy Pain och det var fina tider. Men nu var det dags för vår andra spelning med vår duo med det farliga och mystiska namnet Black Rose, som beskrevs som en primal-duo med krossande energi.

Jag har alltid varit en rätt så osäker och introvert person så när jag träffade Bisera som är min raka motsats så var det så mycket spännande som hände, bland annat att jag vågade ställa mig på en scen och spela och sjunga, utan att hela tiden tänka på om det är rätt eller fel, utan att ifrågasätta om jag är värdig att ta upp den platsen, utan att bry mig om andras åsikter om mitt spelande osv.

Vi hade gjort vår första spelning på ett ställe på Mariatorget och hade fått vår andra spelning på en feministisk festival på Lava, Kulturhuset i Stockholm, det här är ett tag sen, kanske 20 år sen.

Nu har jag inte varit på Lava på väldigt länge, men på den tiden var det väldigt stort och det gick in en väldig massa människor, eller så kommer jag bara ihåg det så efter den traumatiska ångesten som drabbade mig när vi kom dit på spelningsdagen, så det kändes ju rätt nervöst dagarna innan å värre blev det när vi kom dit.

När vi kom till Lava var det liksom prick fullt, folk överallt och det var en stor trappa som jag tror funkade lite som läktare som vi var tvungna att ta oss upp för, för att komma till logen och det var nästan omöjligt. Grejen är den att jag är ju alltid så sjukt nervös inför spelningar, men den gången var övermäktig, det svartnade typ för ögonen och jag kunde inte andas, jag ville spy, jag ville dö och ångrade mig allt!!

Men tillslut kom vi upp till logen där vi skulle få vänta i ca en timme tills det var vår tur, Bisera som är en sån som gärna pratar bort och tydligen på den tiden också åt bort sin nervositet, lyckades lära känna alla andra personer som skulle spela och samtidigt äta en hel brie-tårta själv medans jag i prinicip låg i fosterställning på golvet å svettades och bara ville dö, det var en bisarr stund i livet men också typ ett utav de roligaste minnenen jag har från den tiden!

När det väl var dags för spelning så var känslan helt overklig, de va ju sittande publik och liksom bland de första gångerna som jag spelade gitarr och sjöng samtidigt på en scen, samt att det var ju bara vi, trummor å gitarr, så det var väldigt avskalat, men Bisera dundrade på mycket fint på trummorna och jag körde bara massa massa dist på gitarren så de blev ös å bra med oväsen, och på nåt magiskt sätt så klarade vi oss igenom spelningen galant. Det var en jäkligt fin känsla att få stå där å spela inför den superfina publiken som bara gav oss massa kärlek och pepp!

Helt klart värt all ångest innan!!

Jag har min kompis Bisera att tacka för så himla mycket att jag ens vågade mig upp på scen å sjunga, å vråla å röja och att våga tro på mig själv, tillsammans var vi oslagbara!

Så låtarna som jag delar med mig av är helt kopplade till början av en mycket fin,värdefull och livsförändrande vänskap samt till den tiden då jag faktiskt började fatta att musik är något som jag alltid kommer vilja hålla på med på vilket sätt det än blir.

Pin It on Pinterest

Share This