Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.


Följande redogörelse utspelar sig i juni 2002. Jag var elva år då, men i november samma år skulle jag fylla tolv. Jag var som många andra barn är i den åldern; en fullblodsnörd som dök djupt ner i mina intressen. Det var vid den här tiden som jag kunde allting om hundrasen Lagotto Romagnolo (en vän till familjen skulle komma att skaffa en sådan hund några år senare, den visade sig vara barnbarn till ett legendariskt exemplar som hade hittat en rekordstor tryffel i Neapel på femtiotalet) och jag kunde även precis allting om nordisk mytologi och allting om rymden. Saker som jag tyvärr glömt nu.

Det var en solig morgon. Jag och min familj skulle bila från Majorna i Göteborg till La Cavaliere på den franska Rivieran. Allting var packat i bilen, så när som på min fem månader gamla lillasyster. Hon grät redan. Vi var efter tidsplanen, som vanligt. Men vi kunde inte åka utan något att lyssna på i bilstereon så min pappa bad mig att springa upp till lägenheten och hämta lite CD-skivor, vilka som helst, det skulle gå snabbt.

Så, jag sprang, genom porten, över gården, in i vår uppgång, upp för trapporna, förbi våning två, där en mycket stingslig och excentrisk tant på nittio år som hette Ninni bodde. Hon älskade min pappa, för att han var skådespelare och hade spelat Prospero i Shakespeares Stormen. Hon hatade min mamma för att hon kom från Orust. Min mamma kommer egentligen från Tjörn, men det brydde sig inte Ninni om. Hon kunde sticka ut huvudet ur sin lägenhet och ryta ”SILENCIO MIRANDA!” till mig när hon tyckte att jag lät för mycket i trappan. Miranda var Prosperos dotter i Stormen. Så jag gick tyst på våning två, av vana. Sen kom jag på att hon hade dött i december året innan, så jag klampade ordentligt på vägen ner.

Nu står jag framför CD-hyllan i vår gamla lägenhet med trägolv på Gröna Vallen 9d. Jag börjar vända på omslagen. En efter en. Suede. Kent. Mammas musik. Soundtracket till Hair. Soundtracket till Jackie Brown, en skiva med disco-hits som vi fick gratis på Posten på Jaegerdorffsplatsen en gång, när Posten fortfarande fanns. Bo Kaspers. Al Green. Monica Zetterlund. Sådant vi alltid lyssnade på hemma. Bunten växte i min famn.

Plötsligt ser jag en gul och lila röd CD-skiva, den ligger överst i en hög i hyllan. Den föreställer en korthårig man med höga kindben och fokuserad blick. Hans fingerspetsar vilar vid sidan av hans huvud, på ett par hörlurar och han verkar sjunga in i en stor mikrofon. Jag vänder på den några gånger. Nu tutar pappa nere på gatan. Jag tar med den också.

Med vissa avbrott för pauser på rastplatser, och en natt på ett obemannat hotell i Freiburg med britsar värdiga en isoleringscell – så lyssnade jag på den gula och lilaröda skivan i min Walkman. Och lyssnade. Och lyssnade. Mest på CD1. Alla låtar där var bra, förutom tian, Sorrow. CD2 var också bra. Men inte lika bra som CD1.

På autobahn susade vi fram, sedan förbi höga berg med lite snö på, förbi heta franska slätter. Hela tiden hade jag mina hörlurar på. Precis som mannen på bilden. Han hette David Bowie. Den gula och lilaröda CD-skivan var The Singles Collection.

Detta himmelska sammanträffande – att just denna skiva låg synlig i hyllan när bil tutan tutande – har jag att tacka för min nuvarande sysselsättning och min stora passion i livet. Jag insåg under denna semester att det inte finns någonting större eller någonting finare att göra i detta liv, än att lyssna på och att skapa musik. Bättre än hundar, rymden och alla mytologiska berättelser put together.

Jag har idag lärt mig att älska även CD2. Men Sorrow är fortfarande ingen favorit.

Pin It on Pinterest

Share This