Mitt musikminne: Lizette Lizette

av | Apr 16, 2017 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Livet i kronologisk ordning

När jag först fick förfrågan att skriva om mina musikminnen började jag med att samla låtar som varit viktiga för mig genom mitt liv. Dem hamnade i kronologisk ordning och ganska snabbt tänkte jag att det kanske vore fint att välja ut en låt för varje tidsperiod av mitt liv hittills. Redan vid första låten blev jag väldigt sentimental och jag insåg att detta kanske
kommer bli lite väl utelämnande, men det känns ändå fint.

You med Ten Sharp är så mycket min barndom. Tidigt 90-tal, i bilen med familjen på väg till
Gröna Lund, på grillpartyt med grannarna och på väg till min dagmamma på mornarna. Jag hade egentligen glömt bort denna låt helt och hållet, men den låg lagrad i mitt undermedvetna och när jag precis tagit studenten började jag upprepade gånger drömma om denna låt utan att veta vad det var, det ända jag visste var att den kändes som barndom. För några år sedan när jag mådde riktigt dålig började denna låt förfölja mig. Jag hörde den på pizzerian, Hemköp och på helt random ställen. Det kändes som en tröst från andevärlden och gav mig en liten glimt av att livet kan vara fint ändå.

Att börja skolan var en kulturkrock för mig. Första skoldagen i ettan kom jag i skotskrutig finklänning tillsammans med min överbeskyddande peruanska mamma. Alla andra barnen hade jeans och magtröja och var blonda och blåögda. Ganska snabbt konstaterades det att jag var konstig.
Så jag slöt mig och slutade prata. Istället ägnade jag mig åt att fantisera om ett annat liv medan jag lyssnade på Céline Dion, min stora idol. Ofta låg jag i sängen och grät till Think twice efter skolan.

Min morbror som bodde med oss hela min uppväxt gav mig vid tretton års ålder sin gamla Hole skiva
Live trough this. Detta blev vändningen. Céline Dion flew out the window och den lydiga tysta tjockisen i för små kläder från Lindex barnavdelning förvandlades till en förbannad rebell med trasiga jeans och massa kajal. Det fanns många regler att bryta i vårt konservativa hem och efter varje bråk satte jag på Violet på högsta volym.

Jag brukade banda musik videos från ZTV och plötsligt en dag kom The right world med The Mo på.
”Där är han, den vackraste människa jag någonsin skådat…” tänkte jag när jag såg Nicklas för första gången. Om jag bara vetat då vad jag vet idag…

VH1 var också min bästa källa att upptäcka musik på tidigt 00-tal. Vid femton års ålder blev jag helt såld på 80-talet och kärade ner mig i en underground scen som kallades New Romantics. Fade to gray med Visage var inkörsporten och jag förvandlade mig själv till en retrofil. Jag bar enbart kläder från 80-talet och lyssnade på musik genom en freestyle.

Men det var inte förrän jag vid sexton års ålder hittade mina likar. Jag hade länge drömt om att tillhöra ett alternativt kompisgäng som var inne på precis samma saker som mig, och tack vare helgon.net hittade jag dem en dag. Goth och synth-kids från innerstan som älskade Depeche Mode Enjoy the silance precis lika mycket som mig.

Inte kort därefter var jag med om en händelse som förändrade allt. Jag fick lära mig att världen är fylld av vuxna män som inte vill mig väl. Det ända jag ville lyssna på denna period var Placebo, English summer rain berörde mig mest.

När jag var nitton började jag komma in i Stockholms klubbsväng. Mitt brinnande intresse för 80-talet byttes ut till 90-tal och jag började umgås med ett gäng clubkids. Jag började DJ:a massa eurodance och acid house och det ledde till att jag fick ha klubb på F12. En natt när jag satt och letade musik upptäckte jag It’s a fine day med Opus III. Vilken eufori, den är så vacker, fri och hoppfull men ändå hård på samma gång. Jag sov inget den natten, jag blev manisk och lyssnade på den på repeat.

New Beat är en genre jag upptäckte när jag precis flyttat hem från London och tröttnat på eurodance.
Det blev en stor inspiration för min debutskiva som kom flera år senare. A split second Rigor mortis var en utav dem låtarna jag lyssnade mest på.

Tänk om jag vid fjorton års ålder vetat att Nicklas från The Mo faktiskt är min partner idag? Jag hade ju dött! Finaste Nicklas som nuförtiden sjunger i Kite och är min bästa vän och familj. True colors får mig att tänka på oss och hur livet är fullt av överraskningar. Även om livet känns skit just idag är det ändå värt att stanna kvar ett litet tag till bara för att se vad som händer sen. Det kan blir magiskt.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This