Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.


När jag var cirka sju år gammal hade jag en dröm att jag var i en folkmassa som både var helt obegripligt stor och samtidigt helt överskådlig. Människorna och jag hade allt vårt fokus på en scen där någon uppträde. Jag tror det var Annie Lennox karaktären liknade. Fast alldeles självlysande. Jag var lång, jättelång, och stod där och hade ögonkontakt med den här varelsen. Musik pulserade och alla människor sögs in och ut om vartannat från scenen. Efter ett tag blev jag uppbjuden på scen och just som jag tagit mig fram transporterades vi till ett vakuum där allt var helt vitt. Jag flög runt som i viktlöshet och snurrande runt, gjorde kullerbyttor i tomma intet och sedan vidare in i ett än mer kompakt vakuum som istället var kolsvart. Här hände inte så mycket. Tror jag blev uttråkad och vaknade?

Jag vet än idag inte om jag hade sett på Peter Pan med Eurythmics på radion i bakgrunden eller vad det kan ha varit som utlöste denna starka upplevelse men en sak jag vet är att drömmar, och processen runt dem, alltid haft en viktig funktion i mitt liv. Den världen som projiceras mot våra ögonlock när vi sover är omätligt fascinerande för mig. Kanske till och med mer verklig än verkligheten på vissa sätt. Helt utan censur.

En gång drömde jag om en figur i en tavla som hade långa, rödmålade naglar där tänderna borde vara i munnen. Då blev jag rädd. En annan gång drömde jag att jag att jag var Denzel Washington men ändå Barack Obama och att det var en bomb i Vita Huset och jag var tvungen att hitta den samtidigt som jag var tvungen att agera ut handlingen i filmen The Manchurian Candidate och förstå varför en porrstjärna jagade mig och ville sminka mig och sen kom porrstjärnan fram till mig och vi hade sex genom en fåtölj. Detta gjorde mig ändå lite glad minns jag.

Detta inre skådespel skulle jag inte vilja vara utan. Det är som att vara på semester i sitt eget känsloliv. I skrivande processen av min EP Time Will Darken It har jag främst inspirerats av ord på papper som blivit till tankar som blivit till drömmar och som slutligen återgått till andra ord på papper. Jag har valt ut lite musik att drömma om och drömma till.

Pin It on Pinterest

Share This