Mitt musikminne: Lazy Queen

av | maj 10, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag startade Lazy Queen när jag bodde i New York. De fem åren som jag bodde där, får nog anses som de mest formativa åren i mitt liv, då dessa år speglar en stor del av den personen jag är i dag. När jag numera ser tillbaka på den här perioden av mitt liv är det ganska tydligt hur jag kan avskilja mig själv personalmässigt före och efter.

Jag minns fortfarande första gången jag gick nedför Manhattans gator, omgiven av de gigantiska byggnaderna, det kändes verkligen som att vara i en film.
Det var en märklig känsla, känslan att ha varit på en plats tidigare, men med vetskapen att du inte varit det. Efter flytten tog jag för givet att känslan en dag skulle försvinna, men helt ärligt det gjorde den aldrig det. Filmen blev igenkännbar, men magin försvann aldrig och för att vara extra tydlig, det handlar inte om bara bra magi, det finns även extremt mycket hemska saker som försiggår där borta… Dock finns energin alltid där.

När folk säger att staden är en karaktär i sig själv så tror jag många refererar till filmer vilket överensstämmer helt med verkligheten och det är precis så jag upplevde den. Det är troligtvis på grund av dessa i bakhuvudet som många av mina minnen härifrån känns som tagna ur en film. Ibland kändes det nästan som jag behövde dubbelkolla vilka som var mina äkta minnen och inte bara något min hjärna hade snappat upp från en film någonstans. Jag är ganska säker på att det var mina dock.

Hösten 2012 rammade orkanen ”Sandy” Karibien och USA, något som medförde extrema skador och officiellt tog orkanen livet av 233 personer. Tursamt för oss, så klarade sig N.Y undan ganska lindrigt i jämförelse med de sydliga staterna. Det blev dock brist på gas, människor var tvungna att stanna inomhus och matvarorna försvann lika fort som vinden från hyllorna i butikerna. Unga och vårdslösa som jag och mina vänner var så tog vi tillfället i akt och stack till Harlem för att möta vår filmprofessor på en gammal, lyxig whiskey bar. Avsevärt underklädda för ställets standard och med åtta skateboards vid vårt bord mottogs vi med en del märkliga blickar, dock brydde vi oss inte ett piss om vad omgivningen tyckte och tänkte.

När kvällen började lida mot sitt slut, då ölen var uppdrucken och konversationerna var färdiga, bestämde vi oss för att sticka hemåt, en hemfärd som denna gång gick via Glen Cove, Long Island. Detta innebar att vi behövde ta oss till Penn Station, en resa som vanligtvis är en två timmars gångväg.
Det kanske säger sig självt, men Manhattan är en lång och folkfylld ö, hem till lite över 1,5 miljoner människor. Vanligtvis är det omöjligt att hitta en folktom gata och för en person vanligtvis lider av agorafobi är jag smärtsamt medveten om detta. Hursomhelst, den enda anledningen till att jag gör detta till en Wikipedia artikel för Manhattan är just för att illustrera hur magiskt den kommande händelsen var.

Vi bestämde oss för att hoppa på våra skateboards i cirka åtta kilometer från Harlem till Penn. Att åka skateboard på Manhattan var inget nytt, men vanligtvis får man klassa det som en extremsport för att kunna undvika fotgängare, cyklar, taxibilar, bussar, dock var denna kväll något helt nytt. Jag kan verkligen inte understryka hur sjukt ovanligt detta var. En av stans mest folkfyllda gator var helt öde.. Närmare 70 blocks helt för oss själva, omgivna av total och ovanlig tystnad.

Klockan var strax efter midnatt och samtidigt som vi gled genom Harlem omgiven av denna onaturliga tystnad så hade jag mina hörlurar inkopplade och denna mystiska bekantskap Spotify Algorithms vägledde mig till This Sentence Will Ruin / Save Your Life med Born Ruffians.

Energin i låten träffade mig så ett jävla tåg. Denna hänsynslösa, neurotiska och nästintill stolta förklaringen om att inte veta vad fan du gör med ditt liv kändes som det perfekta soundtracket för tillfället med personerna runt mig som jag ansåg vara min familj. Vi blev alla fullständigt överväldigade av livet, vi slets mellan vad vi tyckte betydde något och vad som förväntades av oss “I need to know who I am, and what I’m going to do while I’m on earth”.

Det kändes som vi alla hoppade från ämne till ämne och bara försökte skulptera ut någon slags filosofi för att kunna kalla vår egen. Något att tro på, samtidigt som vi tog tag i varje tillfälle att säga fuck it, släpp allt och överlämna det helt till impulsen. Jag svär, jag var redo att lämna trottoaren och snurra ett varv runt toppen på Empire State Building.

Låtens energi speglade omvärlden och upplevelsen helt perfekt. Vi var fria och tillsammans för ett ögonblick helt sorglösa. Världen var övergiven, helt tom och till vårt förfogande att överta.

Fotograf:
Lukka Fogie

Pin It on Pinterest

Share This