Mitt musikminne: Klara Zangerl

av | okt 18, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

När jag tänker tillbaka på de mest minnesvärda stunderna med musik tänker jag på alla de tillfällen då jag känt riktig kärlek, eller vad man nu ska kalla det. Den bitterljuva känslan när något träffar en “som en pil i hjärtat”. Känslan när man blir som förtrollad och hamnar i någon form av trans eller helt enkelt bara magin av att sitta själv på tunnelbanan med musik i öronen och åka över Skanstullsbron en ruggig höstkväll.

Varje gång jag lyssnar på Jeff Buckley känner jag en pil i hjärtat. När jag var 8 år och gick i trean fick vi en uppgift att skriva om våran idol. På min iPod hade jag några album som någon av mina föräldrar hade laddat ner. Ett av albumen var Jeff Buckleys skiva Grace och min favoritlåt då var hans tolkning av Hallelujah. Jag minns hans sköra röst och hur kär jag blev i albumomslaget till Grace-skivan.

På Popaganda-festivalen blev jag kär i han som spelade ukulele i Crystal Fighters för att han såg så glad ut. En liknande känsla infann sig hos mig på Malmöfestivalen 2016 när jag såg Princess Nokia. Hur hon omfamnade hela publiken (och kramade min kompis) var det som fick mig att falla. På Way Out West kände jag kärlek när jag och mina kompisar dansade i ösregnet och blev helt leriga och sen kom det en som bjöd på linschips.

Jag har sällan hamnat i en sån trans som när KOKOROKO spelade på Stay Out West förra året. Egentligen var jag inte 18 år än men på något sätt lyckades jag att ta mig in på Pustervik ändå. Jag blev helt trollbunden av en av tjejerna i bandet som spelade trumpet. Det var så kraftfullt, sättet hon stod på, rörde sig med instrumentet och hennes ansiktsuttryck. Musiken fick mig att helt glömma vem jag var.

Men mitt bästa musikminne (som jag får återuppleva om och om igen) är varje sen kväll då jag är påväg någonstans, på tunnelbanan kanske, och sitter ensam med mina hörlurar och får gå igenom dessa underliga stunder igen när jag lyssnar på alla minnen.

Pin It on Pinterest

Share This