Mitt musikminne: Kitok

av | jun 2, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Lana Del Rey väckte nytt liv i mig. I slutet av 2012 körde jag fast. Det kändes som att jag hade nått till en återvändsgränd.

Vem var då jag 2012? En kille som bodde i Luleå och frontade indiebandet Magnus Ekelund & Stålet. För att betala räkningarna skrev jag i tidningen, arrangerade konserter till kommunen, drev diverse klubbar, producerade en och annan lokal artist och turnérade med Jakob Hellman och Mattias Alkberg. Mitt tredje album Dödskult låg färdigt och väntade på att släppas under våren 2013. Men egentligen ville jag inte det. Jag vågade bara inte formulera det för mig själv. För om jag inte var sångaren i Magnus Ekelund & Stålet, vem var jag egentligen då?

Jag var 26 år gammal, kände mig tjock och ohälsosam. Rökte för mycket och visste inte längre vad jag ville. Trött på att vara full. Trött på min bubblas världsåskådning. Trött på allt.

Mina kompisar började flytta till Stockholm och kvar var jag. Kvar i Luleå, där jag äntligen fått ett förstahandskontrakt och hunnit tänka att här kan jag skruva upp hyllor för här ska jag bo kvar. Nu kändes det vara fel. Det som kunde ha varit #lifegoals började istället blinka som varningslampor.
Folk blandar ihop stark vilja och stark drivkraft med högt självförtroende. Dom tror att det går hand i hand. Men så har det aldrig varit för mig. Jag var dessutom trött på all musik. Alltså mördande trött. Jag använder aldrig begreppet musiker om mig själv, men för enkelhetsens skull: När en musiker blir trött på musik är det inte omgivningen det är fel på, även om det lätt kan kännas så. T ex att man är missförstådd, född i fel tid eller att någon annan artist tagit ens plats, eller nått liknande… Ja, vad som helst, då vet man att man är ute och cyklar. Det som krävdes var en själslig inventering.

Mitt i råaste äckelvintern tipsade någon om musikvideon till Solange – Losing you och den väckte något i mig. Jag minns att jag kollade på den flera gånger, och efter en stund noterade jag en annan låt i förslagsmenyn: Lana Del Rey – Ride. Tio minuter lång? Jag klickade på den, och utan överdrift var det som att en jordbävning utlöstes och skakade mig ända in i märgen. Det var så krispigt och drömmig på samma gång. Som ett färgstarktminne i 4K. En klassiker ingen ännu hört. Som den totala friheten av tanken på en junikväll i tonåren, där vadsomhelst kan hända. Ett löfte om en framtid, totalt obesudlad av ens motgångar i livet. Egentligen gillar jag inte att beskriva sånt här utanför musiken, eftersom det lätt blir så tortt och ja, töntigt helt enkelt. Beskrivningen matchar aldrig känslan. Men där satt jag i alla fall. I musikvideoversionen av låten håller Lana en monolog, som i sig var särskilt drabbande. Det kändes som att hon läste upp kriterier.
Kriterier för ett erbjudande om ett bättre liv:

“I was in the winter of my life…”

“I was a singer
Not a very popular one
I once had dreams of becoming a beautiful poet
But upon an unfortunate series of events saw those dreams dashed and divided like a million stars in the night sky
That I wished on over and over again, sparkling and broken
But I didn’t really mind because I knew that it takes getting everything you ever wanted and then losing it to know what true freedom is”

“…My mother told me that I had a chameleon soul
No moral compass pointing me due north
No fixed personality”

“…Who had nothing
Who wanted everything
With a fire for every experience and an obsession for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about it
And pushed me to a nomadic point of madness that both dazzled and dizzied me”

“…I believe in the person I want to become”

“…And when I’m at war with myself
I ride
I just ride”

Och slutligen:

“Who are you?
Are you in touch with all of your darkest fantasies?
Have you created a life for yourself where you can experience them?”

Det var då jag förstod att jag måste göra någonting. Insikten var väntad men chockerande. Vem hade jag egentligen blivit? Jag behövde börja om på nytt. En ny start. Jag gjorde en rad förändringar. La ner bandet, flyttade, började röra på mig (ett stort steg för någon som svurit att aldrig sätta sin fot på ett gym) klippte mig och bytte ut hela min garderob. Slängde kilovis med skrot. Jag återupptäckte saker från min ungdom som jag av en eller annan anledning tappat bort på vägen. Beastie Boys. Skateboard. Varför i helvete hade jag slutat åka skate??! Denna aldrig sinande källa till freedom och good times.

Några månder senare, närmare bestämt i april året efter, var förvandlingen komplett. Jag är frestad att använda ordet “stilbytet” istället för “förvandlingen”, eftersom det låter mer humoristiskt och lättsamt. “Jag har bytt stil”, haha. Men det jag egentligen gjorde var att skapa mig friheten att börja bygga från en ny plattform. Jag hade medverkat på sju album från 2007 till 2013, varav fem under eget namn. Så jag har varit med ett tag. Men det var först 2014 som jag gjorde min debut. Det var då som jag blev Kitok.

 

Fotograf: Petter Löfstedt

Pin It on Pinterest

Share This