Mitt musikminne: Julia Rakel

av | jan 27, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Så här var det. School of Rock finns på riktigt, det var en snubbe i USA som startade detta och hör och häpna, det var inte Jack Black. Han heter Paul Green och han hade alltså en toppenidé om att lära kids rock’n’roll efter skoltid.

När jag gick första året på estetlinjen under gymnasiet så hade min skola och en av trupperna från School of Rock ett utbyte där då dessa extremt grymma kids for över till Sweden från Amerika för att rocka arslet av oss. Herregud vad dom rockade arslet av oss. För min egen skull har jag valt att komma ihåg det som att de ungdomar som kom var valda att få fara, just för att dom spelade så fruktansvärt bra, en elitgrupp eller nåt sånt. Så var det kanske inte, men för mitt sinnes ro så bestämmer jag att det var så.

Detta utbyte skulle ”stärka relationer mellan länderna”, ”möjliggöra kreativa utbyten”, ”skapa vänner för livet!!!” och självklart också kulminera i en fet jävla konsert i vår skolas väldigt fina blackbox där hela skolan och resten av världen (mest bara skolan) skulle få titta – och döma.

Min klass hade delats upp i mindre ensemblegrupper och vi hade säkert fått rösta fram den låt som skulle framföras, kommer inte riktigt ihåg detaljerna, men min ensemblegrupp hade iallafall valt en Evanescence låt. Rockigt. Jag spelade elgitarr och hade övat på mina feta powerackord i vad som kändes som dagar, nätter och år. Mina fingrar blödde. Jag var relativt redo. Resten av ensemblen bestod av en basist, en leadgitarrist, två sångare och en trummis.

Dagen kom då vi skulle ha konsert. Alla var sjukt spända, nerver och hormoner blandades runt i en enda fet, jobbig, stressig röra. Amerikanerna såg kolugna ut. Våra lärare hade informerat oss alla om att inte röra instrumenten när de väl var placerade vid scenen, detta för att de hade sett till att allt var korrekt stämt och inställt – ready to rock. Det här var skönt tänkte jag, som hade oroat mig lite över att min dyslexi skulle sparka bakut och att jag väl på scen skulle glömma om det var ”En Ball Groda Dansar Aldrig Ensam” * eller bara hitta på nått nytt som typ ”En Tjej Jag Kände Gick Hem”. Det hade blivit kaos.

Gruppen före oss var självklart en av stjärngrupperna från USA. Öronbedövande applåder. Så var det vår tur att gå upp på scenen. Jag trasslade klumpigt på mig mitt axelband och innan jag var färdig hade trummisen börjat räkna in (det var inte bara jag som var nervös). Dags för första ackordet.

”SKRÄÄÄÄÄNNNNN!!!!”

Ni vet sådär det låter när man missar de färgglada knapparna i Guitar Hero? Värre.
Vad fan händer?! Ackordet jag tog lät inte ens i närheten av den tonart som de andra spelade, håller jag fingrarna i rätt position?! I total panik börjar jag räkna banden på gitarrhalsen, allt under tiden resten av bandet forsätter att spela.

”1, 2, 4, 7… men! Allt stämmer ju…?”

Jag uppslukades av skam, förvirring, panik och ångest. Vart är det där hålet man brukar kunna gömma sig i? Vad ska jag göra nu? All min övning, all min förberedelse, vad hade jag hållit på med? Jag gjorde det enda jag rimligtvis kunde göra. Jag sänkte volymen och rockade luftgitarr.

Hade jag vågat lyfta blicken något hade jag kanske uppmärksammat de fyra lärare vid sidoscenen som frenetiskt viftade med andra gitarrer. Detta får vi aldrig veta.

Jag hade tagit fel gitarr – stämd i ett öppet G*.

Jag tänker att jag bara gör en liten playlist här med låtar som leder tankar och känslor så långt bort från skammen och förödmjukelsen som det bara går.

Puss / Julia Rakel

* Liten minnesramsa man kan rabbla upp då man stämmer gitarren för att komma ihåg vad strängarna heter.
* Inte den stämningen av gitarren jag hade övat in mina tuffa powerackord i.

 

Fotograf: Emma Karlsmark Elfstrand

Pin It on Pinterest

Share This