Mitt musikminne: julia clara

av | jul 28, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Att be mig välja ett musikminne är som att be mig välja ett favoritbarn. Nu har jag inte några barn, men det är utöver poängen. Här kommer tio minnen, till tio låtar. brace yourselves:

När jag var liten och somnade till tonerna av pappas gitarrplinkande som ekade från vardagsrummet.

När min bror glömde sin fiol hemma då vi som vanligt skulle spela några låtar på skolavslutningen i Finströms kyrka. Det var lugnt dock, vi hämtade fiolen, gled in en halvtimme sent till kyrkan och promenerade sakta rakt fram till scenen med fiolerna under armarna (insert sunglasses emoji here).

När jag till slut nådde den där sorgliga åldern när man börjar bry sig om vad andra tycker är coolt, och bytte fiolen mot en elgitarr.

När jag och min kompis Johanna var 17 år och turnerade runt Åland som trubadurer hela somrarna långa. en kväll när vi spelade på ett köpcentrum så började vårt mycket lilla (och mycket överansträngda) mixerbord att ryka. “Vi tar en kort paus“, viskade vi chockat i mikrofonerna som mirakulöst ändå gav ifrån sig ljud, samtidigt som det bolmade svart rök bakom oss.

När jag flyttade till Brighton som artonåring för att plugga musik och hängde på en jazzklubb varje torsdag, bara för att man på just torsdagar fick gå upp och spela valfri låt med husbandet. Det var där jag lärde mig att dricka vodka med apelsinjuice, tända bonfires på stranden, och börja prata med en orimligt kraftig South London-dialekt som jag lyckades fånga upp av mina nyfunna vänner.

När jag undrade om jag någonsin skulle bli kär. Om jag ens KUNDE bli kär.

När jag turnerade i Sydamerika och efter en låt (samt efter ett par veckors resande i spansktalande länder) råkade säga “gracias” istället för “obrigado” i São Paulo – och blev utbuad. Med lätt stress böjde jag mig ner till den unga killen som stod längst fram vid scenen. Jag vände bort min mikrofon, höll upp handen för att slippa bli bländad av strålkastarna, och viskade till honom “umm, hey, how do you say thank you in portuguese?” han log snett och viskade “obrigado”. Jag rätade mig upp igen, vände tillbaka mikrofonen och ropade “OBRIGADO”. Alla i den svettiga lilla indieklubben jublade och stämningen blev (någorlunda) återställd.

När jag spelade trummor med ett gäng extremt roliga Berber i Saharaöknen och elden som vi satt och sjöng runt till slut slocknade. Tre lager kläder och tre täcken kunde inte hålla mig varm den där novembernatten i ett tält. Men det mest chockerande med öknen var inte den torra, råa kylan, nej. Det mest chockerande var något som jag aldrig så hjärtskärande tydligt och klart hade hört tidigare… the sound of silence

När jag satt på en bardisk i södra Taiwan och premiärspelade shiver på en lånad gitarr, samtidigt som jag tittade ut över Atlanten och ville gråta.

När jag flyttade till Stockholm och tappade bort mig själv.

Pin It on Pinterest

Share This