Mitt musikminne: Judith Stocks

av | apr 26, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Nitton år gammal ärvde jag min mammas bil. Röda faran. Inhandlad för sju tusen kronor, fem år tidigare. Speciallösningarna var otaliga. Ligg lite på bromsen när du kör så fungerar baklyktorna. Bagageluckan går inte att låsa, men det är bara bra för om du då låser in nycklarna i bilen kan du öppna denna och omständigt kravla dig genom tusen liter hundhår och begravda haribogodisar i baksätet och till sist nypa tag i nyckeln och gå samma väg ut. Startmotorn är lite dålig, så ta en hammare och en litet järnrör och hammar försiktigt på motorn innan du sedan kan sätta dig i bilen, vrida om nyckeln och sedan starta bilen. Startmotorn mår ännu sämre nu så när du varit och handlat så får grabba tag i någon på parkeringsplatsen, be den vrida om nyckeln samtidigt som du hamrar på motorn.

Detta var min älskling. Och som alltid var musiken det viktigaste när jag var ute och åkte. Eller ja, det var ju faktiskt bilpromenader jag sysslande med. Helt enkelt, när jag inte var så sugen eller inte hade ork att gå på mina egna ben varför inte rulla fram? I min uppväxt har jag varit på otaliga bilpromenader, alla lika betydelsefulla för mitt epitet som bilist. Den vanligaste promenaden var att jag efter mitt arbete åkte upp till Masthuggskyrkan i Göteborg, slängde ett getöga ut över älven och lyssnade på min favoritlåt för tillfället.

Under denna period i mitt liv hade jag för första gången blivit kär på riktigt och dumpad på riktigt. Så ni kan ju förstå att bredvid allt hundhår och alla haribogodisar fanns där spår av tårar och snorpapper. Det som också graverades in i panelen var min förståelse för alla hjärtekrossade tonåringars guru, Håkan Hellström. Helt plötsligt hörde jag texterna och tänkte, han sjunger ju om mig. Glöden av göteborgspatriotism flammade upp, äntligen var jag urgöteborgare för jag förstod vad Håkan menade. En lättnades suck kunde helt plötsligt dras och jag kunde sakta promenera hem med Röda Faran.

På vägen hem fick jag en ny känsla. Uppväxt med Disney hade jag räknat med mitt lyckliga slut. Uppenbarelsen av att detta kanske inte var en möjlighet skapade både lättnad och sorg. Jag behövde lyssna på en låt som kunde spegla känslospektrat av att vara hel och halv på samma gång. Också något som inte gick att gråta till, för det hade jag fått nog av uppe vid Masthuggskyrkan. Så till min förvåning och glädje blev min genom tiderna bästa åka bil låt sjung och med för glatta livet – Alla Snubbar Vill Ju Vara Katt.

Fotograf:
Fanny Jansson

Pin It on Pinterest

Share This