Mitt musikminne: Jesper Lindell

av | maj 26, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag var 15 år när en bluesfestival anordnades i min hemstad. Den där typen av händelse som bara inträffade någon gång om året, knappt ens det, då stan fick liv.

De vanligtvis rätt tomma gatorna var fyllda med folk och liv den varma sommarnatten.

Min kompis och jag hade bestämt oss för att gå dit. Vi ville verkligen lyssna på musiken. Men det fanns förstås ett problem: vi var för unga för att komma in på konsertområdet.

Som om vi skulle låta det stoppa oss.

Vi sökte efter kryphål i staketen och försökte lista ut sätt för oss att ta oss förbi vakterna. Till slut fick vi syn på en brandstege som löpte upp längs en husvägg intill konsertområdet. Dock var den låst med ett galler runt om, för att hindra någon att klättra upp för den.

Modiga av att ha sänkt några av de öl som vi lyckats smuggla med oss beslutade vi oss ändå för att försöka. Försiktigt klängde vi oss fast vid gallret och hasade oss uppåt tills vi kunde kravla upp på hustaket.

Och där satt vi. Med solnedgången i våra ansikten, de varma takpannorna mot våra ryggar och ljummen öl i våra händer. Nere på marken såg vi människorna röra sig i takt till musiken, och artisterna spela på scenen. Vi drömde om att det var vi som stod där och spelade. Att det var våra låtar som fyllde gatorna.

Vi hann lyssna och drömma oss bort i någon timme innan ljuset från en ficklampa bländade oss. En av vakterna på området hade fått syn på oss. Vi såg hur han tillkallade polisen.

Panik. Vi skyndade oss ner för brandstegen. Kände hur gallret rev mot jeansen. Höga på adrenalin och musik sprang vi, med fotstegen smattrande mot asfalten. Utan att veta om vi var jagade, men med känslan av att vara odödliga i bröstet.

Så som jag kände när jag satt där på taket, känner jag mig än idag när jag går på konsert. Att jag vill vara den som står där, och spelar mina egna låtar.

Kanske är det en del av vad som driver mig. Jag vill förgylla någons kväll, så som många artister har förgyllt mina. Kanske letar sig mina toner fram till någon femtonåring som smugit sig in och gömt sig i något hörn. Bara för att lyssna på musiken.

Pin It on Pinterest

Share This