Mitt musikminne: Ishaaq

av | Jul 8, 2018 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

För länge sen gjorde vi en riktig lång Europaturné med mitt gamla band, Speedmarket Avenue. Vi var förband till amerikanska Saturday Looks Good To Me, vid den tiden ett av mina favoritband och dubiga Meet Me By The Water var bästa låten. Då kändes dub som något främmande och spännande och drömskt. Att få göra turnén kändes också som en dröm. På förhand.

I början var det fantastiskt kul, vi spelade i Sverige, Danmark och Tyskland. Och det kom mycket folk. Vi festade varje kväll. Båda banden hade många medlemmar så det var även mycket roligt vardagsturnéhäng. Och vi sov i sköna sängar, på hotell, vandrarhem eller i välstädade hem.

Efter en paus i Amsterdam tog vi färjan från Calais till Dover. Storbritannien var tuffare, mycket mer ogästvänligt mot band. Det fanns väl så många där redan, antar jag. I början var det ändå okej, med spelningar i London och underbara Glasgow där vi träffade Carey Lander (RIP) och Camera Obscura (senare sjöng jag och Sibille (Attar) på en av deras skivor). Men snart hamnade vi i hårdare städer såsom Leeds, Newcastle och Liverpool, där vi spelade inför hotfulla fotbollshuliganer eller på helt tomma ställen. Här är det värt att nämna att vi spelade snäll tweepop. Det kändes verkligen annorlunda att komma ut i landet, till det riktiga England, post-Thatcher England. Och precis som samhällsservicen ute i landet, så försämrades sovplatserna radikalt. Nu gällde heltäckningsmattor, toaletter och dragiga källare. I februari.

Så kom vi till Norwich. Vi skulle spela på The Ferry Boat Inn, arrangören var en ung kille som älskade popmusik, han verkade ensam om det i stan – för ingen annan kom till spelningen. Hans föräldrar kom i alla fall efteråt och betalade vad vi blivit garanterade. Sedan gick han hem och sov. Vi fick sova på stället. Standarden var väl ungefär i nivå med Carmen. Vi köpte loss nån back öl innan ägaren låste in oss på stället.

Vi försökte skapa en hemtrevlig atmosfär. Jag minns att några gjorde en insats i att försöka göra toaletterna lite mysiga. Det stank urin. De flesta sov på golvet. Själv drog jag mig undan på ett biljardbord med avflagnad grön matta som luktade spya. Jag förstår att det låter som ett dåligt val, men just då kändes det skönt att ha en plats lite för sig själv.

Morgonen efter vaknade jag av att Sibille sparkade upp en igenspikad dörr så att vi äntligen fick in lite luft. Och först då började vi prata om det sjuka i att låsa in två band i en sunkig pub. Det var som att vi inte vågat prata om det tidigare, för att undvika panik medan det ännu pågick.

Nu när jag sjunger på svenska är dock chansen mindre att få åka till Norwich och sova på biljardbord. The Ferry Boat Inn har dessutom slagit igen på grund av gnälliga grannar. Men jag kan sakna att turnera. Och dub och reggae är inte längre något främmande.

Fotograf: Sofia Runarsdotter

Pin It on Pinterest

Share This