Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Ett eko. Rite de passage. Jag tänker aldrig på den tiden, ser inte bakåt. Men ok: Vi rullade längs med de vita strecken genom Sverige och grannländerna, såg skog efter skog efter småstad efter fält passera utanför fönstret. Vallarum, tomma kyrkor, regntunga skyar, nedlagda fabriker, ett förlorat folk. (Ser dig överallt). Någonstans i det snöbetäckta ingenmanslandet mellan Östersund och Umeå hade Tobbe skjutit AK4 och jag tror jag gick ut i skogen och försökte skrika ur mig all fucking ångest på stammarna, som kulor ur ett gevär.

Vi trängde ihop oss i ett rostigt åttasitsigt vrak vi fått låna av Luger, alltid ett säte tomt, vem satt där när inte någon av oss kröp ihop oss i fosterställning? Jag var väl nån sorts kapten, men ändå aldrig vid rodret. Ville mest sitta shotgun, lite vid sidan av Lundell och dom andra. Låta nån annan styra. (Kan inte någon bara komma o göra allting bra?) Gjorde mig osynlig, ville bara vara, vila, bland bröder jag aldrig haft, bland galenskapen o flykten. Att släppa fri, låta gå, för att kunna expandera – men plötsligt stå med ett helt universum mellan sig själv och alla andra och den värld de kallar verkligheten. (Jag längtar efter dig hela tiden)

Lou Reed stod alltid på gästlistan, i Skåne, på Dramaten, på festivalen i Tromsø. Det blev väl nåt sorts skämt. Eller kanske en förhoppning? Som en extra nerv kanske, varje kväll, en imaginär farsa i publiken att försöka imponera på. Men varför just Lou? Det orubbliga allvaret, det fåfängt manliga, det hårt bultande kranka kulturhjärtat? Ett gäng föräldralösa pojkar, ungtuppar från stockholmsförorter, som bara ville bort, ut, upp, iväg. Sökte nåt att hålla i. Men var det inte egentligen dina ögon jag vill nå? Idolen jag ville lita på, kunna vila mig mot. (Min bror) Blev jag för tung? Mm, kroppen slets sönder av för lite sömn, för mycket stress, för mycket jakt på hon som ville något annat. Men mest av allt av allt jag la ner på att förverkliga våra Hollywood dreams. Försökte lyfta alla sju ju. På en anorektisk sexårings taniga armar. Huvudet började brusa av trycket och volymen i grottan i Kransen, det lilla spaceship som vi delade med Jocke, Mano och alla andra asfaltsblommor. (Nu hör jag dig knappt ens längre) Minns parkeringen särskilt, bilarna som rullade in, när barn blev vuxna: Tuvas Camaro, Nickes Laguna, Césars Jaguar, Sverrirs farsas Volvo och heroinisterna som sov i en Mersa utan fönster. Det låg ett annat sken över Hägersten då. Det står ett fult nytt hus med pool på innergården där nu bakom höga staket. Fler bugaboos än kanyler, tonårsdrömmar utbytta mot nappar. Aldrig konst för konstens skull. ”Visst kan konstnärer få leka i nån övergiven fabrik nåt år, bara så länge det höjer värdet på bostadsrätterna” – Allt är nyliberalismen och de likgiltigas fel. (Min bror. Säg inte att de lyckats köpa dig också?)

På scen. Gestalta vreden, mörkret, tomheten. Martyrium. Och som om jag hade en aning! Tror hon såg igenom mig, synade bluffen, hennes sorg var större, hennes mod likaså. Paradoxen i den projicerade styrkan. Att vilja synas för att bli omhändertagen. Men aldrig bli omhändertagen för att det slutar finnas någon att omhänderta – för många masker.

Läser Thorsten Flincks nedtecknade minnen och påminns om den där gången då någon tände taket på teatern preciiis där printern slutat skriva ut texten tidigare på dagen. ‘Nu sprack vår bubbla’, sa jag till din oförstående min när vi suckade på Frippes, medan floden forsade ut över teaterns takvåning och sirenernas blåa sken irrade längs husväggarna mellan Riche och grillen, och vännerna (som fortfarande levde) stod i sina tishor och huttrade i trettondagskylan. Det var väl bara några månader senare vi blev rånade av melodier med större muskler, bortsvepta av en orkan från västkusten. Och det var kanske ändå i den virveln allting tog fart.

Christopher

Pin It on Pinterest

Share This