Mitt musikminne: Indiekid Aurelia

av | sep 9, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

4:e december – 2015

Fiasko nr. 1

09.00 – I och med att terminen börjar gå mot sitt slut så radar redovisningarna upp sig efter varandra. Vi läser alla tre en kurs på Umeå Universitet (det var så vi träffades) och just denna fredagsförmiddag så hade vi en sångredovisning framför oss. Amanda startar starkt med “Shoreline” och inte långt efter kommer Mark med en tårdrypande version av “Get me away from here, I’m dying”. Magda, som inte gärna vill sjunga framför folk sådär, väljer att gömma sig bakom bekvämligheten av en gruppredovisning a la ett körarrangemang av “I still haven’t found what I’m looking for”. Till hennes besvikelse dyker endast en annan gruppmedlem upp, och det blir en obekväm situation för alla inblandade när Magda tar sig genom hela låten i stort sett mimandes. Bonos arena-dränkande röst skiner med sin frånvaro.

Fiasko nr. 2

17.15 – Vi börjar bli hungriga och griniga. En taco-middag skulle verkligen sitta fint innan vi beger oss vidare mot kvällens inplanerade konsert. Vi hade köpt biljetter till Amason, ett band som vi alla tre finner väldigt inspirerande. Någon greppar skärbrädan, en gurka och börjar att finhacka. En annan mosar avokado och skryter om sina utmärkta guacamole-kunskaper (Amanda). På TVn i bakgrunden har vi satt på en livekonsert med Talking Heads. Magda bjuder på en hemmabyggd grogg på någon slags bananlikör blandat med lättdryck med flädersmak. Jag tar en klunk och säger till kocken att den faktiskt smakar godare än väntat.

Mark står vid spisen och kokar röda linser, istället för sojafärs. Billigt och bra – perfekt för oss studenter. När jag tittar över hans axel så är allt jag kan se en sörja. En gul, mjölig sörja som kokar vilt och skvätter små äckliga fläckar på kaklet. Mark öppnar en förpackning med Santa Marias klassiska tacokrydda och häller ner innehållet i den sorgliga grytan. “Det finns ingen situation som inte lite Santa Maria kan rädda” utbrister han nöjt. Fredagstacosen som skulle bli början av en helfestlig kväll påminner nu mer om någon slags pölsa som serverades i skolmatsalen på mellanstadiet.

20.00 – Vi är framme på väven och inväntar det lokala förbandet, Dolce, som vi är lika taggade på att se som kvällens huvudakt. Den vanligtvis avskalade Duon spelar ikväll med fullt band och på den maffigaste scen vi hittills sett dom på. Spelningen når sitt klimax under låten 090, som med sitt hänsynslösa, mäktiga slut-parti tänder en gnista inom oss som någon månad senare får uttryck i våra första låtar

Fiasko nr. 3

21.50 – Vi går ut till lobbyn. Händelseförloppet som utspelar sig härnäst är ett återberättande av Mark, som frånsäger sig all kredibilitet då han i ambitionen att hålla dagsfyllan levande fått i sig en Pina Colada för många och orkar knappt stå under spelningarna (ett litet – om än typiskt – fiasko).

Amandas mamma har jobbat med en ung kille, vi kallar honom Dennis. Amanda och Dennis har aldrig träffats, men Amanda vet vem Dennis är genom sin mor, som ihärdigt tjatat om hur perfekt Dennis är och insisterar att Amanda lär känna honom. Det ena leder till det andra, och det visar sig att Amanda och Dennis är en match made in heaven. Bröllop är givet och de lever lyckliga i alla sina dagar. I Amandas mammas värld. Det som händer i den smärtsamt verkliga världen är att Amanda blir introducerad till Dennis av Magda, varpå hon inser vem hon har framför sig. “Vi ska gifta oss” säger hon, och skakar hand. Stämningen lägger sig som ett väldigt konstigt täcke över rummet, och i ett desperat försök att rädda situationen följer Amanda upp med “Alltså, du känner min mamma. Och hon säger att vi ska gifta oss.”

Fiasko nr. 4

23.50 – Konserten är slut men natten är ju bara barnet tycker vi! Våra kompisar verkar dock ha tröttnat och beger sig hemåt men vi tycker att det skulle sitta fint med en efterfest. Mark har återfunnit förmågan att stå på benen igen och det måste vi ju såklart fira. Ett mirakel sker och kombinationen av att ha varit på en fantastisk konsert och egengjorda drinkar i magen får oss att känna ett stort sug efter att MINGLA. Detta är, för tre till vardags introverta personer, ett tillfälle som icket får gå till spillo. Det finns ett problem. Vi verkar inte få tag i någon som styr festligheter just denna kväll, men efter att ha hört av oss till alla vi känner i Umeå (desperata som vi är) får vi äntligen napp. Ett meddelande lyder “Jag har fest, ni är välkomna!”

Vi blir så nöjda att vi struntar i den meterhöga snön som ligger på cykelvägarna och cyklar genom hela Umeå för att nå målet. Vi måste skynda oss innan mingelhumöret går ur oss! Det är en kämpig väg. Magda skjutsar Mark på cykeln med allt för lite luft i hjulen och våra halsdukar är fulla med snö, men till slut anländer vi till rätt adress. “Men här är det ju ingen hemma?” utbrister Amanda. Vi knackar på dörren och försöker se in i det släckta, tomma huset. Alla tre kollar på varandra. FIASKO. I samma stund rullar en bil in på gården. Ut ur bilen kliver två killar som varit på Max varav en av dom är personen som bjöd hit oss. Han ser förvånat på oss och sedan på sin kompis. Det kommer fram att han blivit prankad av sin kompis som tagit hans telefon och bjudit oss på “fest”. Några obekväma sekunder uppenbarar sig och dom bjuder eftertänksamt in oss av ren skamsenhet. Mingelhumöret har definitivt runnit av oss nu. Resten av kvällen sitter vi stela i deras soffa och lyssnar på Sandstorm. Mingla fick vi i alla fall.

Pin It on Pinterest

Share This