Mitt musikminne: HYE

av | maj 17, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag har alltid haft en samtida musiksmak. Jag romantiserade aldrig 60-tals musik, jag hade aldrig en punkfas. Istället har jag konsekvent tuggat i mig samtida subkulturer och identifierat mig med allt från hardcore och techno till rap, pop och indie. Trots mina kappvändartendenser och de många stilarna som kommit och gått, så är det en som satt de djupaste spåren.

Att postrocken med sitt otvungna emotionella uttryck kom in i mitt liv och bet sig fast var dock främst på grund av timing och tillfället den uppenbarade sig.

Runt millennieskiftet rörde jag mig i en musikskolemiljö där jag alltid kände mig för dålig. Min teknik var usel och min koncentrationsförmåga var alldeles för svag för att jag skulle kunna gro som instrumentalist. Eftersom jag var smärtsamt medveten om detta så växte mitt förakt mot noter, harts och skolmusik i samma takt som mina klasskompisars musikkunskaper fördjupades.

Det var i det sinnesstadiet jag första gången hörde Sigur Ros. Jag tappade hakan. Ljuden de skapade liknade inget annat. Med lite effektpedaler kunde man tydligen göra otroliga ljud bara genom att peta lite på gitarren. Låtarna var långa, topparna svindlande höga och dalarna så tysta att de knappt kunde urskiljas. Att deras frontman Jonsi spelade med cellostråke på gitarren var rosetten på paketet. Det kändes som att han, å mina vägar, pekade finger åt musikskolans alla regler och resultatet var brutalt och vackert på samma gång. De visade mig att man kunde göra musik utan att vara bäst på sitt instrument och det gav min musikalitet ett existensberättigande.

Allt sedan dess har jag, i mitt skapande, burit med mig en tonalitet som är nära besläktad med deras. En önskan om att beröra, så som jag blev berörd, genom musiken har blivit en stark drivkraft för mig.

På äldre dagar har jag slutit fred med musikinstitutionerna. Harts visade sig vara en nödvändighet för att kunna spela gitarr med cellobåge och nyligen släppte jag och en vän en samling låtar helt på not. Förhoppningsvis ett tecken på mognad… Det är skönt att lämna förakt och frustration bakom sig.

Kanske är det just min brokiga och breda musikhistoria som gör att min musik låter som den gör… jag hoppas det! I fredags släpptes mitt debutalbum som HYE. Eventuellt då någon slags smältdegel av musikaliska intryck mellan 1990-2020.

Så i ren icke-nostalgisk anda följer nedan en playlist med låtar som inspirerar mig djupt just nu. Den avslutas med Sigur Ros. Som sig bör. För känslan.

Fotograf:
Gabriel Gezaw

Pin It on Pinterest

Share This