Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.


Okej, detta musikminne ska handla om kontrasterna mellan högt och lågt i ett musikliv. Att ena timmen känna sig som en rockstar för att den andra känna sig som en liten lort.

Frankrike, Paris, Augusti 2014. Vanligtvis brukar det vara 30 grader varmt och sol i Augusti men med Tiger Bell’s vanliga väderotur så är det typ 18 grader och lite snålblåst. Vi tar tydligen uttrycket ”hon kommer med solsken” och vänder på det. Vi hade gjort en del turnéer i Frankrike under den här perioden, hade bra franskt skivbolag och ett bra bokningsbolag och så vidare, men denna spelning var by far det största vi gjort. Rock en Seine, en av Frankrikes största festivaler.

Det började redan på flygplatsen, känslan av att bli uppassad och känna sig som en rockstar alltså. Vi blev upplockade av en man i solglasögon och kostym som tog två hardcase med gitarrer i vardera hand och snabbt och proffsigt lotsar oss ut till bilen som står och väntar på oss , svart, tonade rutor såklart. Vi blir körda genom Paris till festivalområdet och bak till backstageområdet. Förutom fantastisk catering fanns det även frisör och massör för artisterna och de hade gjort en poster med personligt artwork till varje band som vi fick ta med hem. Vi gjorde nån intervju med någon blogg hit, någon radiostation dit och tog några pressfoton för något jag inte kommer ihåg vad det var. Även fast jag är sämst på kändisspotting så var jag konstant lite starstruck hela tiden. Det var dags för gig, vi spelade på sen eftermiddag på den första festivaldagen så folk var väl peppade på att gå på festival. Plus att det inte var så många andra akter som spelade just då, för ja jävlar vad det strömmade dit folk. För ett relativt litet punkband från Sverige liksom. Vi gjorde en av mitt livs mest minnesvärda konserter och allt var bara bra, en av de där stunderna du kravlat dig till repan tidiga söndagsmornar sedan du var 15 år för att uppleva.

På kvällen satt vi och drack öl med några i The Hives och förbi går sångaren och gitarristen från Arctic Monkeys, de ska precis gå upp på scen. De från Hives pratar lite med dem, men vi får såklart inte fram ett pip på grund av starstruck. Med lite hjälp från Fagerstagrabbarna lyckas vi övertala vakterna att vi får följa med upp på scen för att se konserten från sidan av scenen. Att stå på (sidan av) scen framför 80 000 människor. Det glömmer jag aldrig. Där och då så kändes liksom allting möjligt. Att ens befinna sig i samma sammanhang, på liknande premisser som dessa band var helt overkligt. Där och då så kändes det som att det också skulle kunna vara vi en dag, som stod i mitten istället på sidan på scenen, framför 80 000 fans.

När alla konserter var över för kvällen frös vi som djur och starkvinsglögg hade passat bättre än kall öl. Vi bestämmer oss för att åka tillbaks till hotellet. Vi blir skjutsade till entrén av festivalen där vi väntar på vår taxi. Vi står och väntar på en taxi som inte är beställd av varken bokaren eller festivalen efter Paris största festival och tiotusentals människor ska hem, även dessa krigades om taxibilarna. Att stå där med all backline, förgäves hojtandes på knagglig engleska/franska mitt i natten när publiken som jag sett från både vår egen och de andras konserter strömmar förbi en får liksom all den där rockstjärnekänslan att rinna av en tillsammans med duggregnet. Tar ner en på jorden lite, och det känns ungefär som vanligt när vi mil efter mil kuskat runt i Europa och då och då bytt om i restaurangförråd och sminkat oss i backspegeln på bilen. Högt och lågt. Men det är kanske kontrasterna som gör det.

Fotograf: Oscar Wettersten

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This