Mitt musikminne: Heeds

av | dec 8, 2019 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Det är lätt att säga att en föds med sitt musikintresse – det är bara en del av mig, nu som alltid, men hur kom jag egentligen just hit?

Det finns så många vägar att gå, så mycket att ta inspiration från, så hur kommer det då sig att min musik låter som den låter? Det måste ju ha börjat någonstans, med någonting. Jag har genom mitt liv bytt musiksmak fram och tillbaka, från powerballader till pop-punk till indie rnb och Kpop, och det måste ju vara så att allt detta smält samman och på något sätt finns kvar i det jag skapar idag.

Innan streamingtjänster så fick jag de mesta av min musik från CD-skivor, MTV eller pappas Ipod som han fyllde med låtar jag aldrig hört innan. Han jobbade på grammofonarkivet och hade tillgång till all världens musik, så han visste ju vad som var bäst! Det var han och radion och kanske melodifestivalen som bestämde vad för musik jag kunde upptäcka, och när det var allt jag visste så klagade jag inte.

Men sen… Sen kom Youtube. Jag minns hur jag och mina bröder satt häckade framför den stationära datorn som stod i hallen, storebror på barnstolen med fotstöd, jag på den vanliga stolen så jag knappt nådde upp till skärmen och lillbrorsan ståendes på andra sidan. Vi var så fascinerade av att plötsligt slippa vänta på att ett program skulle sändas eller att behöva köpa det på DVD, plötsligt kunde vi när som helst söka upp det där roliga Bamse-klippet eller Sagan om Ringen-parodierna. Youtube var vår favoritgrej, och ett av mina starkaste musikminnen måste vara 2009 när Linkin Park publicerade musikvideon för In The End.

Nu öppnades ännu en värld för mig. Jag var 11 år gammal och hittade för första gången favoritlåtar helt själv, utan att de spelats på MTV på bästa sändningstid eller på radion när vi åkte till landet. Jag minns hur jag och min storebror satt och kollade igenom alla deras musikvideor och läste alla texterna i fascination, trots att vi inte ens kunde förstå vissa ord. Det blev mitt favoritband och början på min dolda emo-period (jag var aldrig modig nog att klä mig i svart och sminka mig fick jag absolut inte för mamma). Jag minns även hur jag året efter sjöng Numb på lunchkonserten i cafeterian på Kulturama i Hammarby sjöstad iklädd en turkos t-shirt i XXL och katastrofal snedlugg när min sånglärare kompade mig på piano. Good times. 

Med tiden gick jag vidare och det är sällan jag besöker In The End nu, men den kommer alltid att ha en reserverad honeymoon suite i mitt hjärta. Det hela måste på något sätt ha börjat växa där, och jag tror aldrig att någon av mina gamla favoritlåtar någonsin kommer att lämna mig. Jag är fortfarande på ett sätt den jag var för tio år sedan, och, om man nu ska vara sån, enligt rumtiden även den jag kommer att vara tio år från nu. Det kanske känns som att allt är annorlunda, att jag gått från att sitta i hallen och kolla på musikvideor till att kunna flyga till andra länder och se mina favoritartister, från lunchkonserter och dansuppvisningar till egna spelningar, men jag bär med mig hela resan hit inom mig och musiken jag lyssnade på då är för alltid en del av mig. 

Jag lämnar er med en lista på ett par låtar som påverkat den jag är idag, både som Anna och HEEDS, för, som Chester Bennington sa så fint, ”it all comes back to me in the end”. 

Pin It on Pinterest

Share This