Mitt musikminne – Glenn Udéhn

av | Sep 24, 2017 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Slängde in min gitarr på tåget och tittade upp mot himlen som jag alltid gjorde när jag var på väg in mot stan. Skulle det börja regna? Isåfall kunde jag ju lika gärna hoppa av direkt. Nej jag chansar, jag måste. Många av mina vänner åkte och backpackade efter studenten, flyttade utomlands eller började plugga i andra städer. Det gjorde inte jag. Jag blev kvar i Göteborg och sökte alla jobb jag kunde som inte krävde någon utbildning, utan framgång.

Så jag hamnade här på pendeln in till stan, för att sedan ta vagnen in till Haga nygata, där jag höll till som gatumusikant. Varför Haga nygata? Jag var inte bekväm med att spela framför folk jag känner och att stöta på någon när jag spelade på gatan kändes extra jobbigt. Haga var den enda platsen jag kunde komma på där det gick mycket folk och där inte några av mina gamla klasskompisar brukade hålla till, eller någon annan jag känner för den delen. Trodde jag iallafall.

Jag hade ett ställe där jag alltid stod. Ibland stod en cykel där och då åkte jag hem, men denna dag var platsen ledig. Det blev allt från Bob Dylan till Annika Norlin och om modet var högt spelade jag en egen låt. Det var bekvämt att spela på gatan. Ville folk lyssna så stannade dom, ville dom inte så kunde man dom passera. Att jag även fick en och annan slant som hjälpte mig att inte behöva söka flera jobb.

Mitt i en låt får jag syn på en gammal klasskompis från högstadiet som jag inte sett sen den tiden. Jag fortsätter spela, även om jag egentligen hade velat sluta, men det kändes konstigt att göra det så istället spelar jag bara lite tystare. Hon passerar utan att se mig. Skönt. Jag kan spela vidare.

På den tiden brukade jag hålla på i ungefär två timmar, sedan orkade inte rösten höras över gågatan mer. Jag hade två låtar som jag alltid avslutade med. Den ena var en låt som heter Upp på sociala, ner på systemet och den andra en egen låt som heter Förlorare som vi. Jag rundar av och börjar spela min egna låt. Människor passerar och jag får syn på ännu ett bekant ansikte. Den här gången är det som tur var inte någon jag känner, utan Håkan Hellström som går förbi bärandes på en soffa ihop med en vän. Han stannar till en halv sekund, lyssnar och går vidare. Han hörde en av mina låtar, kul ändå!

Jag började fundera på om jag skulle hoppa över sista låten, för att dagen redan var fulländad både ekonomiskt och upplevelsemässigt. Nej, jag är ju här nu då får jag passa på. Vem vet, det kanske regnar resten av veckan? Jag kör! Mitt i sista låten sjunger jag att jag går på upp på socialkontoret och sen ner till systemet. Just då kommer min gamla klasskompis från högstadiet gåendes igen men denna gång går hon inte förbi, utan stannar.

”Jag tyckte väl jag kände igen dig! Vad kul! Hoppas allt är bra med dig!” Hon slänger några kronor till mig och traskar vidare innan jag hinner svara.

Fan.

Pin It on Pinterest

Share This