Mitt musikminne: Dotter

av | Dec 10, 2017 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag har väldigt många fina musikminnen från när jag var lite yngre, speciellt från när jag var runt 10 år och började ta lektioner i piano. Det dröjde inte länge förrän jag började skriva mina egna första låtar. Den allra första låten var ett pianostycke som jag minns än idag. Men sedan insåg jag att det var popmusik jag ville skriva. Jag skulle starta band. Så jag skrev min allra första poplåt på 4 ackord, låten hette Nobody knows me och refrängen gick såhär:

Nobody knows me,
Nobody cares
Nobody knows me
But my mother is always there

Det låter ju jättedystert men den här låten gick i dur och man kände sig glad och pepp när man sjöng den. Vilket är väldigt lustigt för resten av låten handlar om att jag är kär i en kille som jag ser varje morgon och kväll men han ser inte mig, han är kär i en annan tjej för hennes smink och stil. Men det som är så fint med den här låten är att det spelar ingen roll för jag har ju min mamma. Det är väldigt gulligt egentligen om man ser tillbaka men det roliga är att min mamma fortfarande alltid är där, och det betyder än idag minst lika mycket.

I alla fall, när låten var klar så scoutade jag bland mina bästa tjejkompisar i min klass och jag måste säga att alla var väldigt musikaliska. Vi blev ett band på fyra tjejer. Vi satt på vardagsrumsmattan hemma hos den ena tjejens morfars lägenhet och jag kompade på en liten minisynt och vi spelade in oss på ett kasettband.

Det här va på den tiden SPICE GIRLS var som störst och det kändes så häftigt att ha sitt första riktiga tjejband samtidigt. Mellan att vi satt och pratade om Hansons snygga frisyrer och övade på att mima till nästa SPICE GIRLS låt som vi skulle framföra för klassen på roliga timmen så satt vi och skrev låtar till vårt band, vi kallade oss för Dizzy Woop. Ett namn som vi hade fått genom att dra fingret genom en engelsk-svensk ordbok och valde de två första orden vi landade på.

Vår höjdpunkt var när vi i skolans musiksal fick framföra Nobody knows me i mickar, framför klassen, medan vår lärare filmade oss för att skicka videon till våra brevvänner i Japan. Vi skrev allt som allt två och en halv låt vad jag kan minnas, sedan tog det slut. Jag kan inte minnas exakt vad som hände, kanske intresset för tjejbandet tog slut den sommaren mellan femman och sexan. Men mitt musikintresse dog i alla fall aldrig.

Pin It on Pinterest

Share This