Mitt musikminne: DNR & DO

av | Feb 12, 2017 | Mitt musikminne, ö

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.


Erik om Arvikafestivalen

Att få en stämpel som nostalgiker redan innan ens första EP släppts är ju lite av en ”bummer” och att skriva om sina musikminnen gör ju knappast saken bättre, men eftersom jag och Johan har så otroligt många sådana ihop känns det ändå skoj att götta ner sig i en gammal malpåse av nostalgi och botanisera lite.

Att Arvikafestivalen blir en naturlig startpunkt är helt given. Vi träffades rent av för första gången på festivalen och skapade våra första minnen ihop där. Vi vadade genom meterdjup lera och bakades sen som krukor i solen ihop. Jag var 15 år första gången jag åkte dit och hade nästan uteslutande äldre vänner så för mig var detta mikrosamhälle som en ”riktig” festival (stadsfestivaler är inte på riktigt, om det finns en väg ut ur den uppenbara misär som en rejäl bakfylla i ett solvarmt tält representerar så får det vara för min del) som förvandlades till en helt unik och fantastiskt upplevelse, och jag återvände varje år fram tills Depeche Modes astronomiska gage satte sista spiken i kistan (2010 var mer av en Hail mary och budgetlös).

Nu kommer några små historier från åren vi gav oss hän till en årlig långhelg med vad som då kallades alternativa scenen. Ett begrepp som idag helt saknar mening men som ett tidsdokument ändå bör nämnas.

1.
1998 skulle det tyska monsterpopbandet Rammstein spela på stora scenen men redan dagen innan spred sig ryktet som en löpeld över campingområdet att de ställt in. Många hade köpt sina biljetter speciellt för att se dessa Berlinpyromaner men jag var då som nu av åsikten att bara för att du lägger distade gitarrmattor över barnvisor så blir dem liksom inte mindre barnsliga. Snacket gick om vem som möjligen skulle spela i deras ställe och eftersom tältstaden är lite som ett kafferep så var snart alla övertygade om att antigen skåningarna i S.P.O.C.K eller ”Siste mannen på jorden” var givna. Dessa akter var kända för inhopp och ansågs också som dugliga tröstpris. När infon till slut kom ut att substitutet för Rammstein skulle bli folkhemshippien Thomas Di Leva uppstod något utav en upprorisk stämning bland besökarna och dom flesta trodde nog in i det sista att det var ett ganska osmakligt skämt men när folkhavet väl samlats framför stora scenen och Thomas drog första ackordet på Miraklet var det nog mer än en pseudometalkid som kände en kall kår glida längs sin tribaltatuerade ryggrad. Di Leva var på den tiden sedd som ett vandrande skämt bland den avtrubbade ironiska generationen och den reagerade med avmätt, applådlös apati. Idag vet vi mer om honom och jag antar att avmättheten var rättfärdigad.

Thomas was a trooper och bet ihop mot en extremt motvillig publik men jag måste säga att min inre hippie grät med honom när han mellan två låtar frågade oss ”Vad är det vi alla vill ha egentligen, innerst inne?” och svaret han får är ett skanderade ”RAMMSTEIN RAMMSTEIN” som pågår långt in i hans nästa nummer.

Efter det var jag väldigt imponerad av Thomas Di Leva som artist och en liten komisk film spelas upp i mitt inre när jag tänker på den här historien. Thomas sitter vid sitt köksbord och skalar en mandarin extremt varsamt när hans röda telefon av bakelit ringer. Det är festivalarrangörerna som ber honom snällt att med noll förvarning dyka upp i Värmlands urskogar och riva av ett set för en publik som förmodligen kommer hata, spotta och vilja korsfästa honom varpå Thomas säger ”You had me at Crucified!”, packar sin vattenkanna, vita kaftan och sitt goda humör och kör sin folkabuss rakt in i ett svart hål. Allt detta medan hans fantastiska låt Vem ska jag tro på rullar i bakgrunden.

Därför blir den låten den första på min lista för den är så otroligt aktuell än idag.

2.
2003 Spelade Björk öronbedövande högt mitt på dagen för en helt trollbunden publik. Vi låg i en slänt och såg henne upp och ner. Perfektionen i hennes framträdande var så mystisk. En andas ut, tömmer sina lungor på ens egen luft och andas in Björk och har efter det Björk i blodomloppet. För alltid.

3.
1999 Spelade Atari Teenage Riot. Eller vänta nu…. 1999 hade Atari Teenage Riot ett set för alla oss fans av politisk digital hardcore men dem hade också synthar som var beroende av olika midi-minneskort för olika låtar så vad vi egentligen fick var stötvis musikaliska explosioner i 4 minuters dängor följda av cirka 10 minuters laddningstid mellan varje låt. Teknologisk stenålder eller ovilja att köra playback? Vem vet?

Nu kan en tänka sig att ett band med en svart/röd/militant antifascistisk agenda skulle utnyttja den tysta tiden till brandtal och det gjorde dom väl också så gott dom kunde men inte ens en tjötröv som Alec Empire kan hålla låda så mycket som mellanrums tystnaden krävde. Detta är alltså ett musikminne om hur lite musik som levererades.

4.
2004 Var ett av åren Broder Daniel spelade. Alla gillade Broder Daniel utom (misstänker jag) Arvikas konsertplanerare för dem satte ett av Sveriges mest populära indiepopband på att öppna dag 2, tidig morgon och innan folk på campingen ens var i närheten av vakna. Vi snackar runt 50 pers vid stora scenen. Inte för att jag tror att B.D. brydde sig nämnvärt. Dem var ju kända för att inte bry sig.

5.
2006 Var året The Knife predikade för kyrkokören. Dom spelade som om dem hade något att bevisa men vi var ju redan frälsta. Idéen var att dom skulle bygga en så kallad ”sweet spot” (alltså en plats dit alla ljudkällor riktas för att skapa en punkt där det perfekta ljudet potentiellt infinner sig) och dem gjorde det också. I en kvadrat precis framför scenen lät syskonen Dreijer utomjordiskt bra och hade du oturen att inte få plats inom denna kvadrat lät det lite som om du satt hukad i ett tomt oljefat som någon (förmodligen SD:are) bankade på med järnrör. Ett exkluderande minne men The Knife har vart aldrig bättre än så. Alltså hur bra som helst.

Dessa var några utvalda minnen från en uppväxt på en leråker i Värmlands skogar. Höger innan rondellen in mot Arvika så du aldrig ens ser solen spegla sig i Glavsfjorden eller statyn av Elis i Taserud på torget. Precis som jag vill ha det.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This