Mitt musikminne: Day Felice

av | mar 7, 2021 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag ska berätta om den fånigaste film jag någonsin varit med i. Som många biografiska filmer börjar den i någon sorts socialrealism för att sedan dramatiskt kasta sig ut för hollywoodstupet och flaxa vidare som en blödig hjältesaga om kampen mellan det goda, fria livet och den onda, grå vardagen som står i vägen. I rollerna har vi mig som wannabe maskroskonstnär, en olycksdrabbad DJ som den sköna sidekicken, och en tidigare restaurangchef som årtiondets plattaste filmskurk.

Jag var nyinflyttad till Göteborg efter vad som för tillfället såg ut som en kraschad karriär som TV-stjärna. Eftersom mitt liv som sagt är en dålig film så hade jag fått för mig att jag skulle jobba som bartender under tiden jag kom på fötter igen. Bartenderyrket kan vara väldigt roligt så länge det känns meningsfullt; antingen för att man är bra på det, eller för att man har en chef som på något sätt lyckas övertyga en om att ens lidande faktiskt gör någon nytta mer än att folk ska välja att gå till just denna baren även nästa gång de går ut. Vad jag tyvärr inte visste var att jag var en riktigt dålig bartender med en ännu sämre chef. Den här kvällen skulle jag slutat klockan 21 för att gå på tredje daten med filmens magiska, perfekta drömmänniska. Några timmar innan det får jag veta att jag tydligen istället ska ta hand om ett bröllopssällskap tills några timmar efter stängning, för det har restaurangchefen precis lovat dem. Ingen diskussion, inga ”men”. Bara jag, en DJ, och ett tjugotal bröllopsgäster.

Det går självklart riktigt, riktigt dåligt. Min service är som vanligt katastrofal, men eftersom gästerna ser att jag har ett övermänskligt uppdrag är det ingen som riktar sin frustration mot mig. Kvällens misslyckade seghet blir istället en sorts obehaglig sorg som sprids över rummet, och när det börjar bli dags för DJ:n att spela musik har bröllopets soliga glitter svalnat till en begravningsmässig kyla. Och det är i denna stämningen som DJ:ns utrustning går sönder.

Nu tror jag ni ser vart den här filmen är på väg. Men jag, som inte visste att jag var med i en film, fortsatte servera dryck. Bruden brast i gråt, och jag kokade kaffe. Brudgummens far ropade ”har någon en högtalare?” och jag vispade grädde. En mobil placerades på en stol på dansgolvet, men musiken hördes inte bra nog för att dansa, och jag trodde fortfarande min bästa chans att rädda kvällen var att få snygga linjer i mina hotshots. Det var först efter den förolämpande övertydliga repliken ”om ändå min son som spelade piano hade varit här” som jag förstod vad det var för film jag var med i. Så jag ställde ifrån mig glasen med grumlig kaffesoppa och satte mig vid pianot.

Av någon anledning börjar jag med Jungleland. Givetvis förvandlas den genast till allsång av Tro och Tvivel. Springsteen pratar om musiken som ett sätt för de tystaste människor att hitta sin röst, och jag som ännu inte vågade sjunga och spela samtidigt var oerhört glad för de röster som nu istället fyllde rummet. DJ:n ställde sig bakom baren och visade var skåpet ska stå, dricksen haglade, och jag fick önskemål som jag under följande år som trubadur endast skulle kunna drömma om. Jag hade ingen setlist, ingen festvänlig repertoar över huvud taget, utan bara gissningar och fragment av sånt jag tycker om. Och det var precis vad gästerna ville ha. Det var en bisarr stämning som skrev bisarra regler, och mitt emo-hjärta dansade.

Den natten blev det uppenbart att jag behövde förändring. Städning och stängning efter bröllopet höll kvar mig till 5 på morgonen, vilket även gjorde att dricksen brann upp i en taxi hem. När jag dagen efter var på dåligt humör tyckte chefen jag skulle passa mig. Samtidigt hade nattens äventyr inte passerat obemärkt, så vi var överens om att det kanske fanns en bättre plats för mig. Jag hade övergivit jobbet som bartender för vad som helst vid det laget, och framförallt hade jag övergivit vilket jobb som helst för att få återuppleva den nattens spelning. Det är nånstans där som filmen slutar och verkligheten tar vid, och som vanligt i verkligheten tog det lite längre tid att komma därifrån än man hade föreställt sig. Vi fick en bättre chef, bland annat. Men för tempots skull klipper jag gärna bort några månader där på slutet och hoppar fram till det gulliga slutet då jag jobbar heltid som trubadur. Det är en story som blir både bättre och fånigare för varje gång jag ser tillbaka på den.

Och som den melodramatiska kalkonfilm den är har den såklart ett killer soundtrack.

Foto: Tanja Berkö

Pin It on Pinterest

Share This