Mitt musikminne: Cosima Olu

av | sep 13, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Trasiga stråkar på väggarna, vinylskivor i mängder och jag sex år gammal som hade svårt med tålamodet och mest av allt gillade jag att dansa till pappas pianospel. I musikrummet kämpade jag med violinen och lite då och då tog jag stråken och slog den i golvet. Japp, väggarna var klädda med sönderslagna stråkar signerade Cosima.

Som musiker har man oändligt många musikminnen och det är svårt att välja mellan första giget på konserthuset i Malmö, när jag fick världens tupp (det låg ett svagt delay på rösten vilket inte gjorde situationen bättre), eller när jag satt hemma och fick feeling när jag lyssnade på Roxette, tryckte på den stora röda knappen på bandspelaren och låtsades sjunga på ”engelska”. Det jag inte visste då var att jag fyllde syrrans favorit Roxette-kassett med min skönsång. Jag gömde bandet i mitt föräldrahem och typ 18 år senaste har kassettbandet återfunnits. Guldmaterial. Blir sugen på att sampla min knackiga engelska. Det finns alltså massa fina minnen men jag tänkte skriva om ett senare musikminne som jag ofta tänker tillbaka till när jag letar inspiration, eller när jag behöver hitta tillbaka till glädjen i musiken.

I vissa perioder har frågan, varför jag håller på med musik, varit svår att besvara. Frågan har oftast dykt upp när jag har alldeles för mycket att göra. Det har då känts som om jag sitter på ett rullband och blir matad med musik men känslorna får inte tid att landa. Under en period var jag superskoltrött och hade tagit ett uppehållsår från jazzplugget och jobbade deltid på ett fik samtidigt som jag harvade omkring på massa olika gigs i stan – oftast helt obetalda men med fri tillgång till bärs i baren. Jag var helt enkelt skittrött och under den perioden började jag och en nära vän från Malmö snacka om att resa till Kuba med stop i New York, New Orleans och sen Miami innan slutdestinationen Havanna. Jävlar va taggade vi var. Vännen från Malmö heter Anna och är ett geni när det kommer till musik och dans. Hon har däremot alltid haft scenskräck och har därför få gånger stått på scen. Hur som helst så delade vi intresset för musik och var så hungriga på nya musikintryck.

Vi blev så besvikna i New York. Jag vet, jättekonstigt.. Vi åkte till New York under kanske den kallaste veckan och LED av jetlag. Vi var alltså sämst på att vara turister. Det kändes som vi mest sov och åt pizza den första veckan. Får ta revansch på New York en vacker dag.
Efter New York flög vi till New Orleans och där blev vi helt kära. Kära i staden som andades musik och kultur. Där bodde vi hos en kille som tog med oss till en second line parade.

Vi var minst 800 personer som gick på gatorna. Sjöng, spelade och dansade med varandra och drack kall öl för att svalka oss. Vi var människor i alla åldrar och alla möjliga etniciteter som hade olika agendor för dagen, men just där och då delade vi en stund tillsammans. Mäktigt. Bilar stannade och köade för att vi skulle dansa förbi och vissa lämnade sina bilar för att haka på. Musikerna bar på sina tunga brassinstrument och dansade med sina blåvita fjädrar. Alla bar tjocka blåvita kostymer och svetten bara rann. De spelade starkt och tog ut alla svängar. Det fanns inga bestämda former i låtarna utan allting var på que och resten fick helt enkelt lösa sig.

Musiken tog ledning och resten fick komma därefter. Där och då fick jag en känsla av att det är ju detta som ÄR musik. Musik kan fylla en hel kropp och få ens känslor att explodera. Musik förenar människor och skapar en gemenskap utan dess like. Jag kommer ofta tillbaka till den känslan. En frihet där det inte finns någon prestation, inga krav, inga måsten utan bara glädje, lekfullhet och musik som berör.

Dagarna efter stötte vi på flera musiker från den dagen och vi hejade som att vi kände varandra. Inga konstigheter, vi kände varandra genom musiken.

Pin It on Pinterest

Share This