Mitt musikminne: Chez Ali

av | dec 13, 2020 | Artiklar, Läsvärt, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

I den här texten som följer kommer ni inte enbart få läsa the nostalgic ramblings av en person som natten innan deadline precis crunchat ut rättning och betygsättning av högstadieelevers terminsbetyg; i den här texten kommer ni få läsa om musiken som format mig och varför de har en speciell plats i mitt hjärta. För att sätta stämningen måste jag först ta med er till en varm sommardag i Marocko, ca 99/00, där mitt tidigaste musikminne är i min farbrors sällskap. Jag sitter i hans Mercedes, med glass i handen och vi är på väg mot stranden. I hans bil så hade han en kassett som ständigt spelades under våra bilturer: Gipsy Kings Greatest Hits-album. Det är med det här albumet som jag förknippar mina tidiga minnen med, minnen om en tid innan 9/11 och det enda man hade på tankarna var hur cool ens bootleg Power Rangers-klocka var…

Fast forward några år och jag går nu i 3:an. Under min uppväxt i Stockholms skärgård kände jag mig under en lång tid mer eller mindre som en outsider. Jag delade inte samma intressen som majoriteten av killarna i min klass, dvs sporter som hockey, fotboll och ishockey, så det var svårt för mig att få vänskaper utanför skolan – detta ändrades när en ny kille, Jocke, började i min klass. Han var inte från Vaxholm, utan hade vuxit upp i innerstan (om jag minns rätt), och stack ut från resten av killarna i klassen med sina Converse och Ramones t-shir. Jocke och jag bondar rätt snabbt och jag får äntligen en vän som förstår mig och delar gemensamma intressen och humor som jag. Naturligtvis är det via Jocke som jag upptäcker Ramones och min musiksmak börjar styras mot åt det mer “alternativa hållet” då jag i samma veva upptäcker Fall Out Boy och Panic! At the Disco, men det är en period vi kan skippa förbi, hehe.

Jocke och jag går nu i sjuan och jag hör honom prata med två andra, Samme och Emil, om att de ska starta band ihop. Historien om hur jag kom med i bandet varierar, som jag minns det så frågade de mig ifall jag ville sjunga (då ingen annan av dem ville det), men enligt Samme så bjöd jag in mig själv och de hade inte så mycket att säga om det. Hur som helst, likt alla högstadieband som spelar covers så sög vi, men fan vad vi hade kul! Ett av mina finaste minnen, men som också motiverade mig att syssla med musik, var när vi körde vår signaturcover av Hendrixs Purple Haze. Publiken på Storstugan, som bestod 90% av hormonfyllda tonåringar och 10% förvirrade föräldrar, gick loss och kläder samt människor kastades hit och dit. Ingen publik jag spelat inför sen dess har någonsin toppat energin som fanns på Storstugans fritidsgård 28 maj 2010.

Under högstadiet gick jag även på min allra första konsert, vilket var ganska stort för mig då jag sällan lämnade Vaxholm. Det Pharrell Williams-ledda N.E.R.D som jag var ett stort fan av (hade t.om. deras låt Breakout som låt på min Playahead-profil) och Samme hade fixat biljetter åt oss två – då trodde jag att han bjöd på biljetten i utbyte mot att jag bjöd honom på pizza, men jag inser nu i efterhand att jag OMEDVETET satte honom i en awkward sits – because let’s be honest, that’s a shitty but tasty deal. Samme om du läser det här, I owe you big time – tack för att du stod ut med mig då och även nu!

Högstadiet var också ett väldigt formativt år för mig då det var även då jag drogs in till indiescenen. Det var ännu ett händelselöst och regnigt vinterlov i Marocko och alla mina vänner var kvar i Sverige. Min största sysselsättning var att zappa förbi diverse kanaler som MBC2, 2M, Antena 3, tills jag landade på MTV Arabia. I den stunden så slogs jag av de halvt cleana gitarrerna i verserna till Arctic Monkeys I Bet You Look Good on the Dancefloor och helt ärligt, jag fattade inte riktigt grejen först, men av någon anledning ville jag höra det igen. Vi hade inte så mycket till internet då så jag satt som fastklistrad framför TV:n i flera timmar tills musikvideon kom på igen och jag kunde snappa upp namnet på bandet och låten. Så fort jag kom hem till Sverige så åkte den in iPoden sekunden jag återförenades med mitt stabila bredband.

Det var nu augusti 2011 och jag satt på buss 670 på väg mot min första dag på Globala gymnasiet. Under den här sommaren upptäckte jag Local Natives (my #1 band) och soundtracket till bussresan var deras album Gorilla Manor som för mig förknippas med nystarter då den även var soundtracket till bussresan mot studenten samt min första dag på lärarprogrammet på SU. Utöver mysigt sällskap på bussresor så har även Local Natives stor betydelse för mig då deras musik har varit tröstande under tuffa perioder i mitt liv. Jag tänker specifikt under en tid andra året på gymnasiet då jag kände att jag hade nått rock bottom pga mycket negativt runt omkring som drog ner mig och de hade precis annonserat deras andra album. I samband med detta så släppte de singeln Breakers och jag hade avvaktat hela dagen med att lyssna på den tills jag kom hem från plugget. Sekunden jag satte på låten så släpptes alla jobbiga känslor under låtens 4-minuter långa speltid och det enda jag ville göra var att sitta kvar på golvet och lyssna på den om och om och om igen.

Fast forward till några månader efter studenten och jag mår dåligt, men den här gången, för att liva upp det lite, bor jag i London. En random person skriver till mig på Facebook som också ska flytta till London och frågar ifall jag vill hänga. Den här personen visar sig vara Axel som var ett av ljusen under min London-era. En av mina finaste minnen är när vi var hos mig en decemberkväll, lagade chili con carne och han introducerade mig till Alex Burey – som var en lokal artist han på något sätt kände till. I samma veva motiverade han även mig att tag i mitt soloprojekt och idag har jag turen att släppa musik under hans skivbolag, Rama Lama Records.

Mycket har hänt under de 6 åren sen jag lämnade London bakom mig. Många highs and lows, men alhamduillah, flera toppar än dalar – och det finns inget bättre sätt att avsluta den här texten/spellistan om mitt liv än med Thinking of You med Sister Sledge. Utöver att det är min favoritlåt och en otrolig discolåt, så förknippar jag den här låten med alla vänner och bekantskaper jag skapat under mina 25 år; alla upplevelser, firanden, långa, svettiga nätter på Lighthouse med mina bästa vänner – och för allt detta är jag tacksam för! <3

Pin It on Pinterest

Share This