Mitt musikminne: Cajsa Siik

av | sep 27, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

När jag tänker på musikminnen så tänker jag på de gånger som musiken liksom tagit över mig. Då jag blivit golvad av kraften i den och övertygad om att här vill jag vara i resten av mitt liv typ. När jag blivit sådär gråtmildstark med klump i magen och världen blir större och mäktigare.

Jag minns Umeå Open någon gång under första hälften av 2000. Jag hade just bytt cellon mot gitarr och fattat att all den text jag skrev kunde vara låttexter och att kraften i den kombon kunde skära i sten. Det var som en egen planet. Kvällen var kall och ölen många och förmodligen ljumna och runt midnatt tappade jag bort mitt gäng. Drev runt mellan scenerna och våningarna. Jag minns att jag njöt av känslan av att inte tillhöra någon, att inte behöva förhålla sig till något. Annat än musiken. Det var lite suddigt och fuktigt varmt när jag kommer in i lokalen och stora scenen. Det var trångt och jag pressade mig fram genom massan. Kroppar som väntar. Luft som går att ta på. En förväntan. Men inte hos mig. Bara nyfikenhet.

Mitt på scenen satt en liten skepnad med en gitarr. Ingenting mer. Och när tonerna spred sig i rummet sänker sig tystnaden över massan. Jag hade inte hört José González version av Heartbeats. Den var som hypnos. En bit in i introt börjar publiken klappa med och José fick sluta spela och ödmjukt be alla vara tysta för att han skulle kunna hålla takten. Och massan lyssnade. Blev till en kropp och tiden stod stilla. Jag minns magin i den stunden. Och jävligt tacksam för att jag långt senare fått uppleva den själv. Framförallt minns jag det minnet påverkade min vilja att börja skriva musik.

Fotograf:
Ellinor Wermeling

Pin It on Pinterest

Share This