Mitt musikminne: Brother Leo

av | maj 31, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

När ryktet spred sig att stadens okrönte kung skulle spela på Bananfesten i Djingis Khan i Lund tog vi brädorna och satte fart, full fart.
Timmen senare stod vi och gungade med brädan i ena handen och tysk smuggelöl i andra, förmodligen också en av de första som runnit igenom min skårrande strupe. Jag tror Timbuktu precis hade släppt T2: Kontrakultur och var på något sätt stadens beskyddare och vålnad, kan tänka mig att han var lite för oss som Zlatan var, eventuellt fortfarande är, i vissa delar av Malmö.

Eller som dagen när vi åtta nyblivna tonårspågar för första gången satte oss själva på Pågatåget in till Malmöfestivalen för att se Bob Hund i kombination med att äntligen få käka den beryktade Malmöfalafeln vi tidigare bara hade hört rykten om. Känner fortfarande än i dag smaken av den snudd på ikoniska falafeln när jag hör Thomas Öbergs röst.

Jag var sex år och morsan lyckades sätta mig på en av de där obekväma pianopallarna på kommunala musikskolan i Lund. Två lektioner senare insåg hon att hennes son kommer aldrig kunna hitta koncentrationen för att lära sig läsa noter på klassiskt manér, på samma sätt som hon en gång gjort. Men hon gav inte upp… Hon lyckas därefter flytta mig efter otaliga mutor och övertalningskampanjer till en annan pianolärare som utövade den japanska suzukimetoden vilket innebar att man lärde sig allt på gehör. Här hände något i mig! Istället för att tänka började jag lyssna och känna musiken. Plötsligt kunde jag sitta still.

Suzuki-timmarna har verkligen spelat stor roll för mig, hur det på många sätt formade mig och sättet att lyssna på musik, men framför allt påverkar det hur jag skapar musik än idag.

Ja ni fattar, i princip omöjligt att välja ett musikminne… Inser också när jag skriver detta att majoriteten av mina vackraste och starkaste minnen alla är djupt förknippade med musik på ett eller annat sätt.

Men det minne som kanske ändå har satt det djupaste spåret i mig är när jag på något sätt blev en del av Philip Zandens uppsättning av Mozarts Trollflöjten på Malmö Stadsteater. Jag var elva år och en av tre småkillar som sprang runt med ett klockspel i plast och silver målade julgranskulor som klockor och sjöng ett par oktaver över Bee Gees högsta ton.

Efter veckor av rep med en tysktalande pianokompande sånglärare så skulle vi äntligen in i vad jag då trodde var Skånes Colosseum. Jag kommer aldrig glömma första promenaden genom perukmakeriet, kostymverkstaden där tiotalet personer satt och sydde i ett rökfyllt brunt tapetserat rum. Det klistrades fjädrar på Papagenos kostym, det målades på kavajer, folk skrek efter kaffe och rusade fram och tillbaka, en kvinna satt på huk och grät med en cigg i mungipan. Det var som att komma in i en ny värld, känslorna var liksom utanpå alla men jag kände mig fri, jag kände mig levande på ett sätt jag inte känt förut.

Vi gick vidare in i en lång mörk gång, 20 meter i tak, rep och plankor hängde överallt huller om buller, som ett sjörövarskepp. Till slut kom vi ut på scenen, jag möttes av oändligt med tomma röda tygstolar men framförallt hörde jag otaliga instrument bli stämda. Det var ett magisk kaos som mötte mina trumhinnor. De tystnade och jag gick fram, lutade mig över scenkanten och i någon blandning av svindel och gåshud hör jag den säkert 40-manna stora symfoniorkestern börja spela overturen samtidigt som en märklig snubbe står på nån pall och viftar med en pinne.

Under de kommande tre-fyra månaderna var jag i Skånes Colosseum flera dagar i veckan. För mina första intjänade slantar köpte jag Sonys senaste dubbla cd-spelare, stor som ett hus och med bara ett knapptryck kunde jag byta cd. Jag gick från 2 Pac till Cornelis tillbaka till 2 Pac på två sekunder. Den svarta kolossen skulle fick hedersplatsen mellan mina två affischer på Beatles och Tomas Brolin… Glädjen när jag fullständigt blastade sönder brorsans handhållna Boombox i pojkrummet vägg i vägg var obeskrivlig. Jag skulle äntligen kunna överrösta Bob Marley och Eek-A-Mouse som jag inte fattade någonting av. Till mitt försvar hade jag endast fått uppleva elva blomstrande skånska rapsfält vid den här tidpunkten, behövde ett par till innan jag skulle förstå.

Shout out till dig morsan och nedan nygjorda playlist! Gud vet vad som hade hänt mig utan dig och de här låtarna.

Fotograf:
Charlie Cummings

Pin It on Pinterest

Share This