Mitt musikminne: Bromander

av | jul 14, 2019 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Soluppgång. Jag ligger på rygg i mina föräldrars trädgård bakom deras lilla villa i Mariehamn på Åland. Jag är sjutton och har fått i uppgift att ta hand om huset under helgen när resten av familjen är bortrest. Naturligtvis var fest den första tanken som slog mig så fort nyheten nådde mig. Ska jag vara själv? Jag bjuder in varenda jävla kotte.

Mirakulöst nog hade allt gått bra och när jag nu ligger i daggen och betraktar röken från min cigarett som ringlar upp mot morgonrodnaden är skratten och musiken från festen fortfarande högst levande i mitt huvud. De flesta har gått hem, någon kanske är kvar under en filt i vardagsrummet.

Det plingar till i min 3310:a och jag läser följande: ”Hej. Vill du ut och åka?”
”Vadå nu?”, svarar jag. ”Ja jag kommer efter dig”.

Jag reser mig upp och rör mig långsamt mot uppfarten på framsidan av huset. Ett stilla dis ligger som en sköld över det lynchianska grannskapet och det enda som hörs nu är mina andetag. Jag ler. Det är så idylliskt att ett mord skulle kunna utspela sig här.

Plötsligt bryts tystnaden av en dov basfrekvens i fjärran. En röd Honda Civic årsmodell -87 lösgör sig våldsamt ur dimman och stannar framför mig och uppfarten. Ur fönstren strömmar New Rose av The Damned och bakom ratten sitter min kompis Gustav. Gud vet vad han har haft för sig under natten, men nu sitter han framför mig och ser lika ball ut som låten han ackompanjeras av.

”Hoppa in. ”

Jag sätter mig i framsätet bredvid honom. Han trycker ut kassetten från bandspelaren i bilen och vänder sida. ”Har du hört Blondie?”, undrar han med blicken på kassettspelaren. ”Nej”, svarar jag nyfiket.

”Vart ska vi?”

”Vart som helst.”

Gustav höjer volymen, trycker på play och trampar ner gasen. När bilen bränner ut från uppfarten spelas låten Atomic så högt att Hondan nästan går sönder. Några människor kommer ut på sina tomter och tittar förskräckt och yrvaket på oss.

”Om vi hade spelat Iron Maiden hade ingen höjt ett ögonbryn”, säger han sarkastiskt och tänder en cigg med ena handen.

Jag ser på honom genom rastret av fylla, gryning och fartblindhet. Jag ler.

 

Fotograf: Marcus Borenius

Pin It on Pinterest

Share This