Mitt musikminne: BJOERN

av | jun 28, 2020 | Artiklar, Framsida Startslider, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Mysterium och upptäckande är två av mina favorithobbies som jag sedan jag var barn har underhållit genom att djupdyka ner i fakta om olika mytologiska väsen, historier från den andra sidan, brottsfall, olika religioner och psykologi i alla dess former. En av mina förebilder som barn blev mästerdetektiven Kalle Blomkvist, Astrid Lindgrens hjälte som satte dit olika brottslingar med hjälp av sina vänner. Introlåten till filmen kommer alltid att väcka starka minnen från min barndom. Den där känslan av att allt kan bli spännande och mystiskt med lite fantasi och att de mest övergivna och ödsliga platser kan få liv om man ger dem det. Låten får mig att se livet genom mitt inre barns ögon igen och tar mig tillbaka till min nyfikenhet som ofta tog mig ut på äventyr i skogen tillsammans med mina vänner.

Något i ljudet av en reverb-dränkt elgitarr fick mig att förälska mig i ljud för allra första gången. Intro av The XX gjorde något med min kropp och fick mig att slappna av för första gången. Att jag hörde den i mina hörlurar för första gången på en bergstopp i jämtlandsfjällen ger den också till något extra speciellt för mig. Varje gång jag hör den så ser jag fjällen omkring mig. Naturen, tystnaden, vyerna, den friska luften och solen mot ansiktet. Min trygga plats, min plats för att skapa lugn och återhämtning. Jag har varit en rastlös person genom livet med mycket spring i benen och ändlöst med fritidsaktiviteter och intressen. Att finna ett lugn i atmosfärisk musik var inget som jag minns kom till mig förrän i tonåren. Jag hade sjungit och dansat till det mesta under hela mitt liv fram tills dess, men inte riktigt känt den där lite extra starka kopplingen till musiken och hur den synkroniserar sig med kroppen, förrän jag upptäckte The XX samt Coldplay och hela deras album Ghost Stories i liveversion. Wow, jag blev blixtförälskad i känslan som musik gav mig. Hur de förde mig in i ett parallellt universum. En värld som bara jag hade tillgång till. En värld där allt var självklart och där mina känslor var de viktigaste och mest självklara känslorna. Känslor som fick ta plats, bearbetas, kännas och levas ut till fullo.

Rösten som flög ur högtalarna var liksom inte från den här planeten. Som balsam för min själ, sommarregn på asfalt, älvor som dansar på vattnet. Matt Corby, wow! Brother och Runaway, hur orden flög ur honom med så mycket känsla i de låtarna. Han hade en sådan tonsäker råhet, ett djup som han säkerligen hämtade från marken under hans fötter. Den rösten fick mig att ta steget till att våga utforska mitt eget djup, min röst, rösten som kunde frigöra alla de där känslorna som ofta samlade sig i ett fack någonstans inuti bröstet under tonåren.

Coldplay, Matt Corby, Bon Iver, Kings of Leon med flera mäktiga artister i samma genre var soundtracket till min gymnasieperiod. Den tiden då mina hormoner började att inta kroppen och skapa känslor som jag kände för första gången. Känslor som kopplades till låtarna och kunde bearbetas och utforskas varje kvällspromenad med dem som sällskap i lurarna. Första kärleken, känslorna av att växa in i en ny kropp, flytta hemifrån, bolla prestationer med framtidsvisioner och samtidigt se till att passa in bland sina vänner och bli omtyckt och anförtrodd av de vuxna. Jag tackar musiken för att jag fick tonårspusslet att funka någorlunda, den fick mig att orka känna, orka prestera, orka gå emot mina rädslor och genomföra allt jag behövde för att gå ut skolan med bra betyg, prestera i min idrott och ta steget in i min första kärleksrelation.

Comptine d’un autre été, l’après-midi, franskalektionerna under gymnasiet med den underligaste av lärarinnor. Vi var inte riktigt på samma kanal kan man säga och då franskan inte stod högst upp på min prio-lista så kom vi inte riktigt överens hon och jag. Jag kommer dock aldrig glömma henne och den gången hon bjöd alla i klassen på fika förutom mig, hur jag ofta fick gå fram till tavlan och svara på glosor hon visste jag inte kunde osv… ojojoj vad jag blev härdad av den kvinnan och insåg att det kanske inte går att vara älskad av alla. Något jag tog med mig från franska lektionerna och som än idag är en stor favorit är filmen Amelie from Montmartre som blev och fortfarande är en av mina favoritfilmer.

Maxgränsen för vad musiken kunde ta mig igenom kom i slutet på gymnasiet. Jag hamnade i min första identitetskris, min familj rasade isär och det jag tidigare hade levt för kändes inte längre roligt. Jag hamnade i en negativ spiral och musiken konsumerades mindre och mindre samtidigt som jag stängde inne mina känslor mer och mer. Jag orkade helt enkelt inte känna under en längre period och föll in i en djup svacka av psykisk ohälsa och självskadande beteendemönster…

Tills en dag då något klickade till i mitt huvud. Jag hörde låten Ocean av Andreas Moe, googlade fram texten och ackorden, plockade fram min gitarr och sjöng sedan för första gången på vad som kändes som en evighet. Den väckte en slags gnista i mig som blev starten på min nya passion som gömts sig bakom alla andra intressen som jag hade haft genom livet tills dess.

Kärleken till musiken brände sig ut ur sitt skal där långt inne i själen där jag gömt den och var nu mer påtaglig än någonsin. Musiken fick mig att orka igen. Den hjälpte mig att känna, att bearbeta, att läka och att drömma igen. En nära vän under den tiden var riktigt ”metalfrälst” och visade mig en dokumentär om bandet Architects och jag minns hur låten Gone with the wind satte sig som ett starkt minne hos mig. Den var ett kvitto av sångarens långa kamp mot cancern som slutligen tog hans liv. Den fick mig att börja uppskatta mitt liv mer, vara tacksam för att jag faktiskt kan välja att vara frisk och att uppleva och känna allt omkring mig medan jag har chansen.

Ni har säkert alla några såna där låtar som ni hittat genom att ni letat frenetiskt genom ”liknande artister” på spotify, olika ord som ni gillar och har sökt på i hopp om att finna någon ny favoritlåt från en okänd artist eller liknande. Meet me in the woods med Lord Huron var just en sån låt som jag direkt delade med min syster. Vi båda förälskade oss snabbt i den och den blev ”vår låt” en låt som gör att jag direkt tänker på min syster. Vi gick på deras livekonsert i Stockholm vilket var en av de bästa spelningar jag någonsin upplevt. En magisk kväll som ger mig rysningar när jag tänker tillbaka på den. Det finaste med musiken är ju ändå hur den får oss att minnas. Vi minns de vi älskar, dofter, smaker, bilder och känslor som vi annars skulle glömma bort. Den är en ovärderlig dagbok där vi alla undermedvetet skriver in våra känslor utan att tänka på det.

Vissa låtar är såna där låtar som jag har lärt mig att gilla för att den personen jag älskat har älskat dem, eller för att situationen då de spelades var helt fantastisk så att de för med sig lite av den där fantastiska känslan varje gång jag hör dem. Musik är en del av allt jag är, allt jag minns och allt jag har lärt mig om mig själv. Vägen till mina känslor är genom alla de melodier där mina djupaste tankar gömmer sig, i ord som melodierna pressar ut ur själen. Ord som ger ledtrådar till de svar som jag så desperat söker efter för att ta mig vidare i livet. Svar som ger mig en känsla av frihet och förståelse för mig själv. Min roll i denna stora värld.

Den senaste låten som fick mig att känna något så oerhört starka känslor och som förlöste starka känslor ur min kropp var When the lord av den fantastiska Susanne Sundfør. Jag hörde den i samband med dokumentären om den norske fotografen Lene Marie Forssen som under större delen av sitt liv kämpade med sjukdomen anorexia nervosa som jag själv haft en stor kamp mot under en period av mitt liv. Historien om Lene Marie slutade tyvärr inte lika lyckligt som för mig då hon tillslut förlorade kampen mot demonerna. Det blev en stark påminnelse för mig om hur stolt jag är över mig själv och hur lyckligt lottad jag är som överlevde, samt hur viktigt det är att hitta vägar för att släppa ut alla känslor och tankar som annars kan vara dödliga om de tar över oss.

Musik är min väg. Jag vill hjälpa andra att skapa minnen, att kapsla in dem i melodier och fängslande ljudlandskap där känslorna kan få flöda fritt utan att samlas på hög inuti själen. Det är min dröm och mitt mål med livet som jag ger mig själv varje dag.

Fotograf:
Karin Lundin Wearing

Pin It on Pinterest

Share This