Mitt musikminne: Beverly Kills

av | Dec 16, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Det ingen berättar för dig när du plockar upp din första gitarr och dagdrömmer om att spela på stora arenor, det är att du först måste genomlida fenomenet att transportera instrument på kollektivtrafik. Eftersom ingen av oss i bandet har körkort så är det närmare vardagligt att känna sitt självhat öka när du tvingas bemöta irritationen i dina medresenärers ögon medan du slår ett syntstativ i någons bakhuvud eller ställer en bastopp på någons fötter. Allt det här får dig att vilja bli en smidig laptop-DJ eller att bara sluta med musik helt och hållet. Ändå så fann vi oss ståendes på perrongen mot Umeå klockan 18:25, den 23:e mars i år, med mer backline i bagaget än vad vi egentligen orkade bära. Bara för att åka upp och spela lite låtar i 30 minuter och sedan åka hem igen. Men det var ändå första gången vi begav oss utanför Göteborg som band, så kraven var få.

Vi öppnade kupédörren och bemöttes av ett gulligt par i 27-årsåldern, som skulle behöva stå ut med oss i tolv och en halv timme. Vi hälsade försiktigt, och försökte packa varje litet ledigt skrå med instrumentprylar. Det är ju Beverly Kills-tradition att dricka alkoholhaltiga drycker i hög hastighet, så vi begav oss mot bistron i hopp om att få lösa ut några gamla ersättningscheckar vi hade från gamla försenade tåg mot ett par Lapin Kulta. Konduktören i kassan nekade oss omedelbart. ”Det blir ingen öl för er”, sade han på den grövsta norrländskan. Det står INGENSTANS att man inte får köpa alkohol för checkarna, men man kaxar inte mot en sån dialekt. Hampus köpte ändå en vinflaska, och vi började röra oss tillbaka mot den trånga kupén. Nu är var vi aningen mer pratglada, och lite mindre rädda för att bli hatade av vår omgivning. Det smittade av sig på vårt gulliga kupé-par, som också gick och köpte vin. De skulle på semester i Umeå, och vi överöste dem med tips. Vi fortsatte prata tills vi däckade en efter en, medan det började bli löjligt sent in på natten.

När vi vaknade var vi precis utanför Nordmaling och snön låg tät på marken, medan tåget rusade igenom en granskog. Almas pappa hämtade oss på perrongen och körde oss ut till hennes gamla hem. Vi gick ner till hennes gamer-källare och kopplade in PS2:t som fortfarande var uppsatt. Klockan var alldeles för tidigt, och soundcheck började inte förrän om rätt många timmar. Vi dödade tid med Quack Attack, något skitdåligt Peter Pan-spel, Singstar och Guitar Hero. Det kändes väldigt mycket som att vara 12 igen. Ännu en gång fick vi skjuts av Almas pappa in till stan, som den hjälte han är, in till lokalen Hundra.

Lite juicy skvaller är att arrangörerna i klubben Rappel som stod för hela kvällen egentligen hade bokat Hundras stora scen, för att de hade arbetat nog hårt i klubbens källare för att få förtroende till en avancering. Från absolut ingenstans hade Fricky kommit och velat boka exakt samma lokal samma kväll – och vad gör då Hundra? Petar ner Rappel till källaren igen utan diskussion, trots att de hade lokalen först. För man inte kan säga nej till Fricky, tydligen. Under samma tak spelade alltså vi, Det jordiska, Venerna och Fricky. Det här är saker man kanske inte läcker till allmänheten, men Hundra har blivit uppköpta för miljonbelopp av Umeå kommun för att lokalen bli en skola (igen) så vem fan bryr sig, right?

Så för att ens komma ner till källaren (vilket väldigt många ändå gjorde, well done Rappel!) behövde man brotta sig igenom ett hav av kepsar och alldeles för smala solglasögon. Trots allt, så spelade vi en av våra roligaste spelningar hittills. Vi rev av en cover på Patrik Isakssons Hos dig är jag underbar, som markerade en debut i vår stadiga coverkarriär som än så länge är bestående av den, Bailando och Research Chemicals. Efter en riktigt fin kväll så hör det till seden att alla stirrar varandra djuriskt i ögonen, i jakt på efterfest. Lotten föll på Lisa och Viktor (känd från Duschpalatset och en del av Rappel), och vi tog en taxi med snabbt stopp på OKQ8 Öst på stan för att köpa folköl. Ett geni-par som de är, så satte de på My Chemical Romances objektivt bästa skiva Three Cheers For Sweet Revenge på vinyl när vi kom fram. Fler från spelningen började dyka upp, och det var så pass bra häng att vi tappade uppfattning om tiden och till slut kapitulerade för att bege oss hemåt i det rådande snöfallet.

Sedan ska det ännu en gång bäras irriterande instrument som nitar främlingar på obekväma kroppsdelar under hemfärden, sedan ska det ännu en gång pressas ner syntar och pedalbord i trånga kupéhörn, sedan ska det ännu en gång störas folkmassor runt omkring en med högljutt bandsnack, sedan ska vi ännu en gång åka en omväg tillbaka till replokalen och sedan kommer allt detta göras flera gånger om. Men det kommer det alltid vara värt.

Fotograf: Jakob Ivar Ekvall.

Pin It on Pinterest

Share This