Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis musikredaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.


Alla som ägnar musik det minsta mått av den respekt, kärlek och intresse den förtjänar vet att det kan göra ont. Ondare än något annat. Ju lenare en melodi smekte trumhinnan den där junikvällen 2011, desto vassare naglar får den då refrängen några år senare river hål i ditt hjärta samtidigt som sentimentaliteten sköljer över ditt inre som en flodvåg. Proust skrev legendariskt om en Madeleinekaka och visst kan smaker, eller för all del lukter, fungera som drastiska minnesframkallare, men ingenting kommer i närheten av den urkraft som musiken har beträffande att väcka minnen, känslor och tankar som legat undanskuffade och samlat damm i ditt inre.

Den period som hittills i mitt liv bäst lämpar sig för att beskrivas i kapitelform hämtas ur mina Usain Bolt-snabba år i London. Ni som lyssnat på Avantgardets debutskiva eller snubblat över texter om min resa känner väl någorlunda till hur jag fick en biljett till Storbritannien och dörrarna öppnades till allt jag drömt om. En returbiljett hem till Sverige fanns visserligen hela tiden att tillgå men vilken jag väntade med att lösa in och istället lät akutpsyk, överdos och skulder komma på besök.

Jag hade en tavla föreställandes Pete Doherty snett hängd över min säng i Nordöstra London. Han hade grå hud och sårig näsa. Jag tänkte att om han lever en dag till så överlever väl jag. ”En dag till, en dag till” som Håkan sjunger till Daniel Gilbert, ni vet. Jag hade turen att hänga i de där rock-kvarteren i norra London just under en period då Pete varesig var ute på turné med Babyshambles, Libertines eller var isolerat inlåst på rehab långt bort på en öde ö utanför Thailand. Omständigheterna förde med sig att jag såg honom solo ett tiotal gånger på väldigt intima och svettiga källarlokaler som i de flesta andra skeden av hans karriär varit otänkbart. Han stagedivade så gott som alltid i första eller andra låten och när det var dags för Fuck Forever och Time For Heroes var det alltid publikinvasion av scenen som gällde. Den där invasionen hängde alltid i luften från första till sista låt. En gång var Gemma från Babyshambles med. De båda återförenades för första gången på Nambucca, ett stenkast från min första lägenhet i Holloway och succén (som alltid gick hand i hand med tragedin vid de här speltillfällena) fullbordades då den nästan två meter långa sångaren ramlade in i trumsetet med ett vrålande jubel från publiken värdigt Upton Park som resultat.

Fosters till frukost och kokain till lunch föranledde till vardags mina klubbnätter. En dag på puben övergick till en kväll på nattklubben. När klockan sedan närmade sig 03.00 var jag i alldeles för fin form för att vilja gå hem och natten fortsatte mot dansgolvet söder om floden. Mycket av den musik som ackompanjerade min hänsynslösa glädje, mitt gränslösa missbruk och mina kompromisslöst sena nätter har jag lyckats återerövra och skapa nya minnen till nu sedan jag flyttade hem och blev nykter. Det fanns en tid då jag inte var stark nog att lyssna på några av de där skivorna eftersom sentimentaliteten slog mig hårdare i magen än vad jag var kapabel att stå upp mot. Det finns visserligen en och annan minimal låt som jag fortfarande låter bli att gå nära och även om jag aldrig kommer kunna lyssna på the Streets igen är jag på det stora hela ödmjukt tacksam över att återigen kunna lyssna på allt det där som plockade isär mig under 2010-2015.

De omständigheter som beskrivs här ovan är även förklaringen till varför Som den här natten glöder är den enda av låtarna från För Många Dyra Skor och Döda Ögon som gör riktigt ont i mig att sjunga. Trots en massa texter om misär, överdoser, lindade handleder och övergrepp i missbruksvården är det bara den där låten som verkligen är hemsk att ta sig an. I låten finns dessutom en textrad som refererar till just Mike Skinners kirurgiskt träffsäkra skildring av en klubbkväll. Jag skulle vilja sträcka mig så långt och säga att Blinded by the lights är ett anthem till hela 2000-talets brittiska klubbscen. En klubbscen och en omslutande vardag från musikuniversums huvudstad som jag hoppas att ni ska trivas att vandra runt en stund i med hjälp av den här spellistan.

The Streets på förfesten, Street hustle när du paranoid vandrar hem i solnedgången och allt annat däremellan. Här är ett smakprov från några av de låtar som definitivt skulle vara med på en soundtracksamling av min tid på drift bland alla tegelstenar, rännstenar och stenar i näsan.

Pin It on Pinterest

Share This