Mitt musikminne: AstroMike Gordon

av | sep 23, 2018 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Plötsligt var jag och Albin oskiljaktiga. Vi umgicks all vår lediga tid. Ibland sågs vi till och med på morgonen och åt frukost tillsammans. Det kommenterades från gemensamma bekanta att vi var udda. Att vi var fundamentalt olika. Jag var högljud och plump. Albin var tillrättalagd och lite stel. Allt detta var helt sant.

Vi hade haft en lite artig relation först. Albin spelade piano och jag spelade Kontrabas och vi hade spelat lite ihop. Days Of Wine And Roses var en återkommande låt. Plötsligt fick vi mer att prata om då vi nästan samtidigt blev vi dumpade av våra flickvänner. Det var där vi först möttes på riktigt. Lite stelt över en lunch i den löjligt fula cafeterian på musikhögskolan började vi prata och samtalet tog inte slut på flera månader. Vi läste båda Murakami. Vi lyssnade på travar av vinylskivor hemma hos Albin. Coltranes Ballads och Chet Baker Sings snurrade oavbrutet ett tag. Vi dansade fult på svartklubbar. Vi upptäckte LCD Soundsystem. Vi älskade Neil Youngs Harvest. Vi hade all tid i världen och det enda som fanns var musik och samtalet om musik. Så naturligtvis började vi spela ihop.

Albin gjorde knepig popmusik och hade gjort några solo-spelningar under namnet PAL. ”Liksom riktiga spelningar med lite gage och allt”. Nu hade han lyckats boka tre spelningar i Berlin och jag skulle med. Albin spelade gitarr och sjöng samtidigt som han spelade på sin korg ms10 med tårna. Jag spelade elbas och sjöng höga falsettstämmor. Med detta skulle vi på vår första utlandsturné och vi kunde inte prata om något annat på flera veckor. Jag sov över hos Albin natten innan vi åkte men ingen av oss kunde somna. Som två kollobarn låg vi där och samtalade till Scott Walkers 3:a som Albin hade köpt. Samtalet räckte minst två varv.

På vårt första gig kom det tre Italienare och vi tjänade 30€ och fick öl och soppa. Vi var helt i extas.

På vårt andra gig var det tio pers i publiken och DJ´ns första låt efter giget var Bowies Warszawa. Vi blev medbjudna på en efterfest i en replokal. På vägen dit sjöng vi på Helge Schneiders absurda version av S.t Thomas. En pianist, som jag inte minns namnet på, berättade att han skulle bli pappa. Sgt. Peppers spelades i bakgrunden. En av oss kräktes. Allt var perfekt.

På vårt sista gig var det minst 20 pers i publiken. Total succé. Jag åt en spännande kaka och en tjej sa att jag var fin. Dagen efter vaknade vi i klubbägarens lägenhet. Albin hittade den där bananskivan på vinyl och satte på första spåret när vi åt frukost. Det var en söndagsmorgon i December. Lou Reed Sjöng om söndagsmorgnar. Allt var i balans.

Jag återvände till Malmö med en idé om ett eget band där jag skulle sjunga och skriva låtar. Storslaget och smetigt skulle det vara. Albin var givetvis på men bara om han fick spela bas. Han tyckte att vi skulle fråga Kristoffer, som verkade vara så himla skön, om han ville spela trummor med oss. Han gillade Neil Young och hans tjej hade tydligen gjort slut med honom också.

Pin It on Pinterest

Share This