Mitt musikminne: Amanda Ginsburg

av | apr 6, 2020 | Artiklar, Mitt musikminne

Alla har vi speciella minnen till musik, inte minst de som andas och lever i musikens värld. Därför har Popmanis redaktion valt ut artister som får dela med sig av extra minnesvärda musikminnen tillsammans med en tillhörande playlist.

Jag har under de senaste åren fått inse att jag inte har ett särskilt bra minne. Något som inte skapar de bästa förutsättningarna för just detta. För mig flyter små fragment av upplevelser ihop och blandar sig till endast en känsla, det bildar inte direkt en historia att berätta för någon annan. Jag är den där som berättar ett skämt men när jag kommer till slutet inser jag att jag glömt poängen. Ett längre samtal med mig är en serie icke nagelbitande cliff hangers.

Inför denna uppgift fick jag därför vända mig till mina nära och mindre glömska och sen ge mig inåt för att rota i det som dök upp. De säger ju ändå att de flesta av våra minnen är efterkonstruktioner eller till och med ofta någon annans minne som vi gjort om till vårt egna. Jag är däremot helt säker på att det jag nu ska dela med mig av är mitt eget minne. Rätta mig inte om jag har fel, jag vill att detta ska förbli mitt.

Som den stockholmare jag är, uppvuxen i en musicerande familj med kanske särskilt stort intresse av jazz och soul så har jazzklubben Fasching länge varit en dröm att få spela på, i eget namn. Det ska sägas att jag inte är en person som drömmer särskilt stort, naturligtvis i ren självbevarelsedrift för att inte sluta upp som en besviken våt fläck.

Nu går vi tillbaka till februari 2017. Jag har just släppt en EP med den alldeles för dystra titeln Vargtimma. Målet här är att få ut min egen musik. Saker som att hitta skivbolag eller anlita någon för press lades helt åt sidan, för mig var det så stort i sig att få ut musiken. Men så sa en älskad familjevän att jag kanske ändå inte behövde göra allt själv utan kunde lägga undan lite pengar för att betala någon som kunde multiplicera det arbete jag själv gjorde. Jag började efterforska och skrev samtidigt i en facebookgrupp att jag sökte någon som antingen ville boka eller göra press för mig. En spillevink vid namn Björn svarade och några veckor senare möttes vi i hans hemstad Örebro för att lära känna varandra något. Vad hade jag för drömmar, undrade Björn? Tja…att spela på ett fullsatt Fasching känns ju ändå som något av en dröm, sa jag trevande.

Vi snabbspolar nu förbi signering med skivbolag, konserter här och var, inspelning av mer material, albumsläpp februari 2018 och ett bokningsbolag på det och så dyker plötsligt drömmen upp där, nu inom räckhåll. Fasching den 7 maj 2018, i mitt namn. Under året som då har gått har verkligheten överträffat drömmen gång på gång. Jag hade inte ens kunnat fabulera ihop allt och stundtals var det svårt för mitt psyke att hänga med. Att ha en konsert inbokad på Fasching ledde till sömnlösa nätter och när jag väl sov drömde jag om en konsertlokal som ekar tom, att jag glömmer bort att jag ska ge konsert eller klassikern; jag kliver upp på scen Kalle Anka-style.

Konsertdagen med stort K kommer och utöver att jag kommer ihåg att klä mig från topp till tå så har jag till och med vågat bjuda in en av våra största svenska jazzmusiker, Magnus Lindgren. Vi håller oss backstage men när jag går ut för att heja på en kompis möts jag av tomma bord och stora tomma ytor. Drömmen om Fasching är ju den där tryckande jazzklubben där vi svettas på scen, inte att vi huttrar till ljudet av de stora fläktarna. Nåja, en kan verkligen inte få allt och jag är ändå här, glöm inte att njuta ordentligt av det. Nerverna stiger och jag och bandet laddar för att gå upp på scen. Till och med nu i skrivande stund stiger pulsen. Vi presenteras, dörren öppnas och en tryckvåg av värme, applåder och glädjerop möter oss, vi tränger oss fram till scenen. Min äldre bror berättade efteråt att han hade blivit orolig över hur jag skulle hantera chocken av mängden publik som var i lokalen men när han såg mitt stora leende där jag gick genom publiken blev han helt lugn. Jag och mitt band lekte, vi vågade testa nya saker och landade nästan med båda fötterna på jorden och publiken var med oss i varje rörelse, varje ord, alla svettades.

Det här är anledningen till varför jag vill vara musiker, tänker jag intensivt. Jag inser att det ju är det här som är drömmen, att få spela musik med och för andra som är där i stunden med dig, lyssnar och svarar. Det spelar ingen roll om drömmen utspelar sig på Fasching eller Madison Square Garden. Det som sker just där och då, det som sker live, det är ju det som är Min dröm. Det är det jag hoppas få göra år efter år tills min röst tystnar.

Men se vad selektivt minnet är… Jag kom inte ens ihåg att berätta om hur jag ett par veckor före konserten blir sjuk med en kvarlevande rethosta och hur jag i hela andra set, när medicinen slutat värka, parerade hostattackerna i vart och vartannat mellanspel och grämde mig över hur någon ton här och där inte blev i närheten av perfekt. Det gör ingenting nu. Det är helt oväsentligt för mitt minne av den kvällen.

Fotograf:
Elvira Glänte

Pin It on Pinterest

Share This