Jag minns det som igår, fast det var säkert femton år sedan. Nerbäddad under täcket, mor och far vid
varsin sida och boken som ligger och väntar på bordet vid sängen. Där låg en klassiker, inte vilken
som helst. Det blåser på månen av Eric Linklater.

det blåser på månen

”En av det gamla grå äppelträdets grenar knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på
att packa sin resväska” inleder verket. Berättelsen kretsar runt systrarna Dina och Dorinda. Samma
kväll deras far ska resa iväg till det farliga landet Bombardiet blåser det uppe på månen. Om det
blåser en ond vind och personen begår en illa handling blåser vinden rakt in i hjärtat och personen i
fråga uppför sig illa en lång tid framåt. Detta skede uppstår för fickorna Dina och Dorinda, vilket
resulterar till sagolika och farofyllda äventyr. Denna historia har fängslat, förundrat och förtrollat mig under åren.

Talande djur på ett zoo, en kvinna med häxkonster, en elak general och två busiga flickor som
varken handlar rätt eller fel. Det blåser på månen är en tidlös berättelse om att våga drömma, leva
ut sina fantasier, ge sig ut på äventyr, se nya perspektiv.

Idag är jag snart tjugo år gammal. Boken ligger fortfarande vid min säng, fast när jag bläddrar i den
finner jag ett dussin hundöron och sidor som håller på att falla sönder. Trots att detta är en barnbok
finner jag ett allvar och ett djup som når en vuxen läsare. Än idag kan jag sträckläsa verket, vika nya
hundöron och längta mig bort till äppelträdet som står utanför rummet där major Rytter en dag
packade sin resväska till det farliga landet Bombardiet.

Om det inte hade varit för Eric Linklaters klassiker som gavs ut år 1944 hade jag aldrig öppnat mina
sinnen för fantasi eller läsning, för att våga drömma mig bort. Jag tackar ömsint och angenämt för
den läsning som öppnade nya dörrar och för att jag femton år senare tror på kreativitet, fiktion och
drömmar.

Pin It on Pinterest

Share This