Popmanis Emilie Wahlström är först ut i litteraturredaktionens stående inslag av krönikor. Hon skriver om ett bokminne många av oss säkerligen delar, nämligen bibliotekets betydelse.

Foto: Caroline Bergström.

Foto: Caroline Bergström.

Att försöka minnas enskilda böcker och hur de fått mig att känna är svårt – att sätta fingret på vad det var just den särskilda boken väckte för känslor. Det jag minns är de olika världar de öppnat, de äventyr och upplevelser jag fått ta del av. Jag har stått sida vid sida med Harry Potter första gången han kom till Hogwarts, skrattat när någon av Marian Keyes huvudkaraktärer varit med om något pinsamt och sett universums alla vinklar och vrår i Liftarens Guide till galaxen. Nycklen till alla upplevelser har för mig varit biblioteket. Bibliotek har för mig alltid haft en särskild känsla, det har alltid funnits en vetskap om att bland alla hyllor finns så många berättelser att ta del av, så många liv att leva.

Första gången jag fick ett lånekort var jag 6 år. Lånedisken var i furu och svart och jag nådde knappt upp när jag skulle skriva mitt namn på det lilla plastkortet. Glädjen över det där första kortet var så stor. Sakta men säkert arbetade jag mig genom de olika avdelningarna, först barnböcker och senare ungdomsböckerna. Och även om jag inte varit på just det biblioteket på många år minns jag fortfarande hur den lilla vrån såg ut, vilka böcker som stod var och hur lyckoruset bubblade om jag hittade ett riktigt guldkorn.

Sen dess har biblioteket blivit som en sorts trygg plats som alltid finns där när jag behöver den. Oavsett om det är i jakt på något nytt att läsa eller för att kunna koncentrera sig på plugg som släpat efter. Biblioteket har blivit som den där kompisen som alltid finns där, i vått och torrt, och som kan känna av precis vad jag behöver där och då.

Så när någon pratar om bokminnen är något av det första som dyker upp i mitt huvud, inte en särskild bok eller en viss författare. Det finns så många böcker, så många författare, så många läsupplevelser ivrigt ihopsamlade under åren. Jag skulle snarare beskriva det som en kamerasvepning över en värld byggd av alla ihopsamlade läsupplevelser; mina bokminnen. Och det enda som behövs för att utvidga den är att gå in på ett bibliotek, plocka ner en bok från en hylla och börja läsa.

Pin It on Pinterest

Share This