Nina Bouraoui Foto: Raphael Devynck-Sauvillers

Nina Bouraoui Foto: Raphael Devynck-Sauvillers

Titel: Standard
Författare: Nina Bouraoui
Förlag: Elisabeth Grate Förlag

”Bruno Kerjen var förvissad om att ingenting betydelsefullt låg framför honom och att ingenting betydelsefullt skulle komma efter honom.”

Standard inleds av ett intro som sätter tonen för hela boken. Koncist, cyniskt och helt annorlunda från stilen i Nina Bouraouis tidigare verk. Men kvar finns de långa, vindlande resonemangen som drar oss med sida efter sida. Av den fransk-algeriska författaren släpps nu den elfte romanen på svenska, den nionde i utmärkt översättning av Maria Björkman.

Romanen skildrar Bruno Kerjens liv, en man från en liten stad i Bretagne som i romanens presens bor i Parisförorten Vitry. Det som fyller hans dagar är jobbet på elektronikföretaget Supelec och hans kvällar antingen alkohol eller samtalen med kvinnorna på ”heta linjen”. Han skyr all kroppskontakt så en käresta är inte tänka på, han ringer istället dessa kvinnor som sitter långt från honom och som inte vet mer om honom än hans kreditkortsnummer. Brunos familjemedlemmar och vänner kan räknas på en hands fingrar, och han har inget intresse av att utveckla den skaran. Hans ensamhet tycks monumental.

Bruno vet inte varför han lever, och han vet inte varför någon annan gör det heller. Han rör sig sömngångaraktigt framåt i sin tillvaro utan att vara på väg någon särskild stans. Det som till slut väcker honom en smula till liv är Marlène, hans tonårstids glädje eller kanske besatthet, och bara vetskapen om att hon är tillbaka i deras hemstad får honom att börja röra på sig i sin grå dvala. Men tro för all del inte att Standard är en kärlekshistoria. Marlène är för Bruno mer ett fantasiobjekt än en människa av kött och blod, en sista utväg ut ur hans tomma tillvaro. Standard är ett tragiskt porträtt av en man som egentligen inte älskar någon och som ingen egentligen älskar. Som inget vill och inte vågar bevisa något för någon.

Brunos förort Vitry ligger långt från de exklusiva Marais-kvarteren där Bouraoui bor. Jag är nyfiken och vill åkta dit men innan jag tar bussen ut till Vitry varnar mina franska vänner mig: ”Ça craint là, et tout le monde le sais!” De säger att alla parisare vet att det är ett område som det är riskabelt att vara i, och uppmanar mig att vara försiktig. Jag ser inga uppbrända bilar vilket var på bilderna när jag googlade området, men jag känner igen de höga grå betonghusen.

Omslag-StandardBrunos totala oförmåga att fånga stunden, att leva livet, att njuta, kalla det vad ni vill, är stundtals otroligt frustrerande. Han är ett stenkast ifrån metropolen Paris, en stad där det alltid händer saker, där du har alla möjligheter att dölja dina tidigare misstag eller medelmåttighet och skapa dig ett nytt liv. Men naturligtvis är det inte så enkelt. Resan in till Paris centrum är längre än en bussresa för Bruno. I hans värld existerar inte alla de där möjligheterna, och även om de hade gjort det så vore risken att misslyckas för stor för att han skulle tycka att det var värt det. Detsamma gäller när han blir erbjuden befordran på jobbet, när han ska försöka träffa någon och eller försöka skaffa vänner. Han ser sig själv som en standardkille, en sådan som inte syns, som det finns tusentals av. Varför skulle någon vilja ha just honom?

”Bruno Kerjen trodde inte direkt på ett liv efter detta, lika lite som han trodde på detta livet[…].” Bruno tror egentligen inte på någonting. Det är svårt att tycka om honom men det finns egentligen inga större anledningar att tycka illa om honom. Han är oförskämd ibland men inte värre än de flesta, och han dömer ingen för något för han tycker inte att man kan förvänta sig något av någon. Bruno har byggt upp en otroligt kraftig skyddsmur mellan sig och sina känslor, och förkastar alla som inte intresserar sig för honom.

Bruno är ett offer för ett hårt klimat på arbetsmarknaden, på Supelec är konkurrensen hård. Krisens Europa syns på företaget där det hålls krismöten och varningar om uppsägningar utdelas. Bruno illustrerar handfast hur konformismen går hand i hand med kapitalismen, som styr oss alla med ett järngrepp:

”Han liknande sig vid en fisk som simmar motströms tillsammans med de andra fiskarna och följer fiskflödet som drar den mot ett mörkt och otillgängligt vatten. Strömmen kanske var värsta tänkbara ström men han ville hellre delta än dra sig ur av rädsla att utmärka sig[…]”.

Standard bjuder inte på samma starka livslust och gripande kärlekshistorier som till exempel Våra kyssar är avsked. Bruno och hans liv, eller snarare icke-liv, ligger långt ifrån Bouraouis senaste historier. Bruno kan nästan kallas motsatsen till huvudkaraktärerna i Bouraouis tidigare, delvis självbiografiska, verk. Något avgörande är förändrat i Bouraouis skrivande och hennes nya riktning är imponerande. Standard är stor litteratur, som jag tror kommer finnas med oss länge. Det är en välskriven bok, plågsam att läsa men väldigt facinerande. En närstudie av en av vår tids förlorare. Som psykologisk studie är den lysande.

Relaterade artiklar

Pin It on Pinterest

Share This